Det blir rapport på det här

Sitter på ett fik i Lund för att få mig något till livs. Jag gick ifrån kontoret vid 18, ställde mig en stund och bläddrade bland nyinkomna böcker på biblioteket, och sitter alltså nu på fiket med en sunkig macka.

Anledningen till att jag inte är hemma och äter en god middag med mina barn är att min gamla arbetsplats inviger ett konstverk ikväll, och jag är inbjuden till avtäckningen.

Sitter och funderar över om det är jobb eller inte att gå på invigningen. Jag äri inbjuden eftersom det är min tidigare arbetsplats som firar, men jag går eftersom man skulle kunna se set som mitt jobb. Tar jag en bild och skriver lite till min nuvarande arbetsplats hemsida, ja, då är det jobb. Om inte, tja, tveksamt.

Hur ska jag tidsrapportera? Vad är jobb och vad är inte?

Hinklistan

Leo Baubata skrev här om dagen så insiktsfull på bloggen Zen Habits om så kallade bucket lists. Alltså en lista på saker man vill göra innan man dör. Vad det står på listan beror på vem man är. Någon skriver ”hoppa fallskärm”, någon annan ”odla engelska rosor”. Ett kanske harmlöst nöje eller ett sätt att fokusera på bollen: vad är det du drömmer om som du inte kommit loss att göra?

Men Baubata menar att hur lockande en sådan lista kan vara, är de inte är något att stå efter. Istället för att inspirera kan listan bli ytterligare en börda i livet, och hur ser vi på oss själva om vi av olika skäl inte lyckas pricka av listan? Och hur kopplade är det till en djupare mening, det som gör livet värt att leva? Blir våra liv bättre för att vi paddlat längs Amazonas eller badat naken i regnet? Kanske, kanske inte. Han skriver:

”Life isn’t a big todo list, nor is it about optimizing all the things we do in life.”

Och om vi inte vet vad meningen med vårt liv är, avslutar han så klokt, är det inte det vi ska söka efter istället?

Läs  gärna blogginlägget!

Blogginlägg nr 27 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to vreimunde

En förort till London, 1983

Står i källaren och stryker draperier och har Spotify på för att det är så tråkigt och olyxigt att stå i källaren och stryka. Lyssnar på en blandad lista, och så börjar Love Is Like An Itching In My Heart av The Supremes. Vips förflyttas jag från min källare i Höör till tidigt 1980-tal och en liten ort utanför London där jag bodde några dagar hos min mammas  brittiska studiekamrats familj för att jag skulle bli bättre på engelska.

Yngsta dottern i familjen hette Vicky. Hon var några år äldre än jag, och jag var tretton. Vicky älskade The Supremes, tjuvrökte och hängde i ett gäng där hon var en av de yngre. Så jag fick hänga med på äventyr jag inte var van vid från lilla Lund. Någon av hennes killkompisar skulle flytta hemifrån och vi köpte en krukväxt till honom. Vi var ute på kvällen och alla rökte och någon drack och killarna var smarta och hade vansinnigt snygga rockar. Och så det ständiga soundtracket: Ooh-oh-oh, Baby Love, my Baby Love

I dag är Vicky en väletablerad universitetslärare och rekorderlig flerbarnsmor. Jag står i källaren och stryker och flyger på det mest lyxiga vis i väg med musiken. Och jag gillar fortfarande smarta killar med snygga rockar – och The Supremes.

Vara vänner

Vet inte om det har att göra med att jag är fyrtiofem och därför blivit nostalgisk, men det senaste året har jag ägnat mycket åt vänner från nu och förr. Inte alla, men om man säger så här: När tillfället dykt upp att bonda med en kompis, har jag tagit det. Det har gått före. Jag har varit slapp med att själv ta kontakt, men så snart någon hört av sig: zapp!, så slänger jag mig över polaren. Det är för dyrbart att missa de tillfällen som ges.

Några hade jag inte träffat på en sisådär tio-femton år, men det har inte varit några problem. Efter några millisekunders awkwardness har snacket kommit igång, precis som då. Naturligtvis har vänskaper som pausats i något decennium stora hål i berättelsen, men vad gör det? Nu är nu, och vi är klokare och visare än vi någonsin varit. Vi går vidare, knyter ihop tråden, syr samman väven.

Andra har jag träffat regelbundet genom åren, men på något sätt är det som om vi anstränger oss mer nu att verkligen mötas. Det får ta tid. Det ska ta tid.

Kanske är det helt enkelt så att våra barn börjar bli lite större och att vi har mer tid. Kanske har vi börjat märka att livet är kort, att det är nu det gäller, och det gäller att göra bra.

För mig är nog den ultimata lyxen att hänga med kompisar. Oavsett om det bara blir en fika på stan mellan två tågavgångar eller en helg när vi vandrar i naturen. Eller nåt helt annat.

The highway’s jammed with broken heroes on a last chance power drive
Everybody’s out on the run tonight
But there’s no place left to hide
Together Wendy we can live with the sadness
I’ll love you with all the madness in my soul
Oh, Someday girl I don’t know when
We’re gonna get to that place
Where we really wanna go
And we’ll walk in the sun
But till then tramps like us
Baby we were born to run

Blogginlägg nr 26 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Eric

Hemma hos Arbetsförmedlingen

Jag har hållit mig ifrån Arbetsförmedlingen så gott jag kunnat hela mitt yrkesliv, även om jag i praktiken varit utan arbete periodvis. De få närkontakter jag haft med myndigheten har fått luften att gå ur mig så att jag sett det som det enda raka att hålla mig därifrån om jag någonsin ska lyckas ha energi nog att hitta ett nytt jobb. Den strategin har fungerat bra.

Forskaren Roland Paulsen går i närkamp med Arbetsförmedlingen i sin nya bok Vi bara lyder. Som gammal naturvetare kan jag tänka: Men är detta verkligen forskning?, och som i mitt nuvarande skick kommunalanställd tjänsteman kan jag hitta något enstaka tendentiös skrivning som skämmer lite. Men förutom de randanmärkningarna är det en briljant bok Paulsen skrivit.

Jag läser den som en djupt ideologisk bok, en bok som vill diskutera vad arbete – och därmed arbetslöshet – är, och som vill åskådliggöra de märkliga system som vi hanterar arbetslivet genom. Har en känsla av att Paulsen och jag har en hel del åsikter gemensamma, inte minst synen på arbetet, och jag blir nyfiken på hans tidigare utgivning.

Boken är välskriven, spännande och ”a good read”. Tankeväckande för alla, oavsett om du varit utan arbete eller ej. Och som Vi bara lyder skrämmande tydligt visar – arbetslöshet kan drabba vem som  helst.

Agenten som försvann

Vet inte om det är en medelålders grej, och i varje fall en konstig grej att blogga om när man är med i ett bloggmaraton, men jag och polarn satt och pratade om informationsöverflödet. Hur ska man sålla all info som kommer in?

”Vad hände egentligen med redaktören?” sa jag, som gillar redaktörer eftersom jag är en sådan från början. ”Det som de sa skulle bli nästa grej. Den som skulle sålla åt oss och hjälpa oss att hitta i störtfloden av info.”

”Just det”, sa polarn, ”den där agentfunktionen som skulle hjälpa till. Den försvann! När vi som bäst behövde den!”

Finnes: Algoritmer som berättar om saker vi redan visste beroende på att de gör semiintelligenta förutsägelser baserade på vår digitala historia.

Önskas: Den som hjälper oss att sålla och berätta något vi inte vet på ett intelligent sätt. En lyx.

Blogginlägg nr 24 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Adam Burke

 

Andas

Det har varit en snörvlig vinter för många. Långt in i mars skräller hostan på pendeltåget, i affären, på kontoret. Kollegor ursäktar en luguber uppsyn med att de inte kunnat sova på grund av hosta.

Själv har jag klarat mig undan, och jag har kunnat ägna mycket tid åt att andas mig själv till lugn. Det är en lyx!

Att andas! Att dra ett djupt andetag, att dra in frisk luft i hela lungor är läkande. Och det är en lyx, inte bara i förkylningstider, utan för att det blir allt mer ovanligt. Fickorna med ren luft är inte så många i storstadsområdena. Eller så förstör vi våra lungor när vi röker.

Jag andas med tacksamhet.

Blogginlägg nr 23 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Michael Yan

Åren går

Jag räknade ut att jag varit i arbetslivet i tjugofem år i år. De första åren alternerade jag med studier, så det är först de senaste tjugoett åren som jag huvudsakligen arbetat. Tjugoett år! Det är många år. Med tanke på att vi blir allt äldre och pensionsutvecklingen, kommer jag troligen – förhoppningsvis! – arbeta i åtminstone tjugoett år till. Ska jag tro det orange kuvertet som damp ner i min brevlådan tidigare i veckan, har jag prick tjugotre år kvar i arbetslivet om jag vill ha en hyfsad pension.

Så i runda svängar kommer jag att ha ägnat femtio år av mitt liv åt arbete, om jag lever och har hälsan till 68 år och 2 månader (vilket alltså är Pensionsmyndighetens förslag på pensionsålder för mig).

Femtio år.

Det gäller att använda alla dessa år bra. Så att man håller. Förutsatt att man har lyxen att ha ett arbete. Om det nu är en lyx. Och vad nu arbete är. Egentligen.

Blogginlägg nr 22 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to José Antonio Morcillo Valenciano

Andas in genom näsan

Gick på mediyoga i Höörs utkant i förmiddags och kom att tänka på när jag och min kompis lärde oss yoga för första gången. Det var 1988, och vi gick sista året på gymnasiet. Vi gick den pluggigaste linjen – natur – på pluggstaden Lunds pluggigaste gymnasium Katte. Vi var duktiga flickor, and we went for gold. Så när vår idrottslärare hösten 1987 berättade att vi skulle under året hålla varsin gymnastiklektion, så tänkte jag inte som jag gör i dag – ”Smidigt, läraren, så slipper du förbereda ett femtontal lektioner i vår” – utan: jag ska ha bästa betyg. Min kompis tänkte likadant, och eftersom hon är strået vassare än jag, sa hon: Vi måste välja en sportgren vår lärare inte behärskar, så att hon inte kan bedöma om vi genomför passet bra eller dåligt.

Yoga. I slutet av 1980-talet höll ingen på med yoga. Det var helt fool proof.

Det visade sig att det hölls yogalektioner (”klasser” i yoga fanns inte i någons vokabulär) i IOGT-NTO:s lokaler vid Bantorget i Lund, och jag och kompisen anmälde oss för terminen. Det var vi två, läraren, en kvinna i orange kläder och Bhagwan-halsband, och så ett par softa typer till.

I dag, när jag gått åtskilliga yogaklasser, förstår jag att det var en riktigt gedigen yogautbildning vi fick. Vi lärde oss andningstekniker, meditationer och många av de klassiska ställningarna, som Hunden och Solhälsning, och också lite mer udda, som Lejonet. Antagligen var de här yogalektionerna till stor hjälp för mig och kompisen under vår stressiga sista termin på gymnasiet. Yogan satte sig, blev en grej vi gjorde. Jag har en fin bild i mitt album på mig och kompisen när vi står på Grönegatan och gör just Lejonet.

Den lektion som vi sedan höll för våra klasskamrater gick bra. Jag fick aldrig mer än mediokra betyg i gympa, men det berodde knappast på yogan.

Men efter det dröjde det minst tio år, nej femton, innan yoga började bli någorlunda vanligt förekommande i det svenska samhället. Först nu är det någorlunda lätt för mig att hitta klasser i närheten av där jag bor.

Anledningen till att jag i morse kom att tänka på mitt och kompisens yogaäventyr på 1980-talet var yogalärarens uppmaning: Varje gång är du nybörjare. Det finns ingen prestation i yoga. Jämför dig inte med andra. Hon upprepar den varje lektion. Med tanke på att jag lärde mig yoga från allra första början på grund av betyghets,  gymnasieskolans jämförelsemani och en alldeles för stor dos av ”duktig flicka”, är det en tänkvärd uppmaning.

Varje gång är du nybörjare. 

Blogginlägg nr 21 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to lyn tally

Från grunden

En sak jag velat ge till mina barn – och som jag tror att jag lyckats med – är att visa hur saker och ting görs. Särskilt mat. Jag lagar sällan med halvfabrikat, utan gör mat ”från grunden”, vilket är ett hiskeligt uttryck. ”Från icke-industriproducerade kemikalier”, kanske? Eller – från råvaror som är odlade eller uppvuxna från levande materia, och där man känner igen ursprunget hela tiden? Köttfärs ser man ju är ett del av ett djur, även om det är väldigt, väldigt pyttigt.

Desto roligare nu när killarna börjar bli lite större och de självmant lagar mat. Det är inte snack om att värma några Gorby’s, för jag tror inte att de vet vad det är. Visst har vi haft Mamma Scan på matbordet, och visst slinker det igenom någon färdig fiskpanett, men minst lika ofta har vi hemrullade köttbullar och panerad fisk, så de vet vad det är de äter. Nu vet de hur man kan laga dessa rätter själv, även om de ofta väljer enklare rätter, som pasta eller pannkaka, när det är deras tur att laga.

I kväll har jag och trettonåringen tillsammans lagat marshmallows för första gången i båda våra liv. Vi gillar marshmallows, men efter den senaste påsen tittade vi på varandra och sa: Det här borde vi kunna göra själv. Och det kunde vi, förstås. Så nu vet vi att marshmallows består av socker, sirap, salt, vaniljsocker, sockerfärg och djurhudar (gelatin). Antagligen samma som när vi köper i affären. Med den skillnaden att vi har lärt oss något och har full koll på vad det är vi stoppar i oss.

Blogginlägg nr 20 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to poppet with a camera