Vara vänner

Vet inte om det har att göra med att jag är fyrtiofem och därför blivit nostalgisk, men det senaste året har jag ägnat mycket åt vänner från nu och förr. Inte alla, men om man säger så här: När tillfället dykt upp att bonda med en kompis, har jag tagit det. Det har gått före. Jag har varit slapp med att själv ta kontakt, men så snart någon hört av sig: zapp!, så slänger jag mig över polaren. Det är för dyrbart att missa de tillfällen som ges.

Några hade jag inte träffat på en sisådär tio-femton år, men det har inte varit några problem. Efter några millisekunders awkwardness har snacket kommit igång, precis som då. Naturligtvis har vänskaper som pausats i något decennium stora hål i berättelsen, men vad gör det? Nu är nu, och vi är klokare och visare än vi någonsin varit. Vi går vidare, knyter ihop tråden, syr samman väven.

Andra har jag träffat regelbundet genom åren, men på något sätt är det som om vi anstränger oss mer nu att verkligen mötas. Det får ta tid. Det ska ta tid.

Kanske är det helt enkelt så att våra barn börjar bli lite större och att vi har mer tid. Kanske har vi börjat märka att livet är kort, att det är nu det gäller, och det gäller att göra bra.

För mig är nog den ultimata lyxen att hänga med kompisar. Oavsett om det bara blir en fika på stan mellan två tågavgångar eller en helg när vi vandrar i naturen. Eller nåt helt annat.

The highway’s jammed with broken heroes on a last chance power drive
Everybody’s out on the run tonight
But there’s no place left to hide
Together Wendy we can live with the sadness
I’ll love you with all the madness in my soul
Oh, Someday girl I don’t know when
We’re gonna get to that place
Where we really wanna go
And we’ll walk in the sun
But till then tramps like us
Baby we were born to run

Blogginlägg nr 26 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Eric

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *