Det blir rapport på det här

Sitter på ett fik i Lund för att få mig något till livs. Jag gick ifrån kontoret vid 18, ställde mig en stund och bläddrade bland nyinkomna böcker på biblioteket, och sitter alltså nu på fiket med en sunkig macka.

Anledningen till att jag inte är hemma och äter en god middag med mina barn är att min gamla arbetsplats inviger ett konstverk ikväll, och jag är inbjuden till avtäckningen.

Sitter och funderar över om det är jobb eller inte att gå på invigningen. Jag äri inbjuden eftersom det är min tidigare arbetsplats som firar, men jag går eftersom man skulle kunna se set som mitt jobb. Tar jag en bild och skriver lite till min nuvarande arbetsplats hemsida, ja, då är det jobb. Om inte, tja, tveksamt.

Hur ska jag tidsrapportera? Vad är jobb och vad är inte?

Logga ut, logga in

”Först så går det upp, så går det ner, så går det upp …” brukade vi sjunga när jag var liten och vi bilade genom det kuperade östgötska landskapet på väg till mormor.

Lite så är det med min nerväxling. Ibland växlar jag ner – jobbar lite, jobbar ännu mindre, jobbar minst. Ibland växlar jag upp – jobbar mer, jobbar ibland för mycket. Det är svårt att hitta ett gyllene mellanläge: Så här mycket är lagom för mig att arbeta.

Samtidigt ifrågasätter jag allt mer vad egentligen arbete är.

I dag går jag ner i arbetstid igen. Eller: Jag arbetar åtta timmar, fyra dagar i veckan i en tillsvidareanställning. De andra tre dagarna – och en hel del av kvällarna – ägnar jag åt liknande saker som jag gör i min anställning. Jag skriver, fotar, pratar med folk, läser korrektur. Ibland får jag betalt, ibland inte. Är det jobb? För jag ägnar lika mycket tid åt annat jag tycker är kul: åker på utflykt, bakar, fixar i trädgården, målar om huset och träffar vänner. Det är alla grejer som jag skulle kunna få betalt för, om jag hade valt den inriktning: som resejournalist, bagare, trädgårdsmästare, målare och partyfixare. Eller nåt annat.

Vad är jobb? Vad är fritid? Vad är nerväxling? Och när upplever vi att vi arbetar för mycket?

Efter att i två decennier aktivt funderat över arbetslivet, vet jag allt mindre om det.

Blogginlägg nr 4 i Blogg100-utmaningen.

Lindqvist fattar

”… det [skulle] visa sig att många arbetsbesparande apparater inte spar arbete. Man måste arbeta mera för att kunna köpa dem än man kan arbeta mindre sedan kan köpt dem. Dessutom uträttar de ofta ett arbete som är angenämare än det arbete man måste uträtta för att kunna köpa dem. Många människor skulle ha det mycket bekvämare om de inte sutte utarbetade bland så många bekvämligheter.”

Sven Lindqvist, ur Reklamen är livsfarlig. En stridsskrift, 1957

Antiwork – på andra sidan ekorrhjulet

Den brittiske skribenten Brian Dean har skrivit intressant om det nya arbetslivet i essän Antiwork.

“Work” is seen as a virtue, but it covers the moral spectrum from charity and art to forced labour and banking. Belief in the inherent moral good of work has been used historically in social engineering, notably during the shift from agriculture to industry, when the Protestant work ethic was used to motivate workers and to justify punishment, including whipping and imprisonment of “idlers”.

Läs!

Fyra timmars arbetsdag

Sex timmars arbetsdag? Blaha-blaha. För hundra år sedan trodde man att vi skulle ha fyra timmars arbetsdag i dag. Men nåt gick snett.

Bra artikel av Nathan Schneider om fyra timmars arbetsdag i Vice här.

Dyster insikt, dock:

Hardly anyone talks about expecting or even deserving shorter workdays anymore; the best we can hope for is the perfect job, one that also happens to be our passion. In the dogged, lonely pursuit of it, we don’t bother organizing with our co-workers. We’re made to think so badly of ourselves as to assume that if we had more free time, we’d squander it.

Zombies i stan

Var i dag tillbaka på mitt lönejobbskontor för första gången efter en fyra veckors lång semester. Hela natten hade ett rejält åskväder levt rövare över Skåne, så av oss som var på plats var det många som sovit dåligt.

Jag höll mig pigg fram till två då sömnbristen slog mig som om huvudet hamnat mitt emellan två stora gong-gong.

 

Hetsåt lite lakrits och en frukt för att sockerchocka min hjärna och klara av att jobba några timmar till.
Helt oavsett åskvädret så hade jag säkert varit rätt trött i dag ändå, eftersom jag efter semestermånaden nu hittat min naturliga rytm: gå och lägga mig halv ett på natten, vakna kl halv nio på morgonen. De tiderna mår jag bra av, och jag har sovit gott och djupt varje natt.

 

Men när jag jobbar får jag kliva ur sängen vid en bit i sex på morgonen, så jag hade varit trött hur jag än gjort, även om jag nu blev lite extra trött av åskan.

 

En inte helt ogrundad gissning är att en stor del av oss som jobbade i Sverige i dag led av sådan semesterjetlag.
Jag undrar hur pass effektiva vi var i dag. På min arbetsplats finns ett tidsrapporteringssystem som måste följas, jetlag eller inte.
Så även om jag redan på förhand visste att jag skulle vara trött i dag (man har väl varit med) så visste jag att jag var tvungen att sätta mig på min kontorsstol senast kl 0900 i dag, annars skulle det bli märkligt i systemen.

 

Till slut bestämde jag mig att gå hem lite tidigare i stället för att sitta och stirra in i skärmen en timme till – jag kan flexa lite – och jag beslöt mig för att i morgon, då är det en annan dag.

 

Så nu sitter jag hemma och stirrar på en bit ugnspannkaka i stället.

Det måste gå att göra bättre, det här.

Det måste gå att jobba smartare.

Tränad att längta till ledigheten

Vi har blivit tränade i hela våra liv att det är tråkigt att hålla på med det vi gör nästan alla dagar. Det börjar i skolåldern där varje lov hajpas upp med avslutningar, sånger och tal från rektor som handlar om allt härligt man ska hitta på nu när man slipper skolan. 

Under universitetstiden – för den som studerar vidare – blir man i och för sig luttrad: en lång ferieperiod slutar allt som oftast med en omtentamen som hänger över sommarens fröjder som ett illasinnat, grått moln. 

När vi sedan lyckas få ett jobb – det vi väl förberett oss för under alla dessa år av studier, eller vad använder vi annars vår tid i skolan till? – så börjar semestersnacket tidigt varje år. ”Vad ska du göra på semestern?” 

Senare, när vi närmar oss maj-juni, ”När har du din semester?” som följs av ”Hur var semestern?” i september, då vi snabbt laddar om för att börja prata om vintersportssemestern.

Det är väl ett sätt att småsnacka om väder och vind, men i mina öron är det sludge, ordskräp vi säger till varandra på arbetsplatsen. 

Skulle det inte vara intressant om vi började hajpa vår vardag istället? ”Hur gick bussfärden i dag? Känner du dig i form för arbetsdagen?” ”Funkade mötet fint? Visst är det ett bra konferensrum? Men kaffet, gräsligt!”

Nu tror jag att vi verkligen behöver ta en paus från vardagen ibland – skolbarn som arbetskraft – för att kunna boota om hjärnan och kroppen och skapa ett själsligt basläger. Det är den ritualiserade dualiteten vardag vs semester som jag vänder mig mot. 

Om man i vardagen skulle ha en större flexibilitet så hade kanske tankarna på arbetsdagen känts lättare och förväntningarna på semestern inte varit så tunga. Kortare, men oftare, skollov. Arbetsveckor som kan se olika ut efter behov. Liv som kan levas på olika sätt. 

Villkorligt frigiven

Jag har funderat en hel del över detta med semester de senaste, tja, tjugofem åren. 

Här om dagen skrev journalisten Gustav Gelin i Dagens Nyheter om att han nu, 38 år gammal, får ta sin livs första semester. Tidigare har han fått jobba när alla andra varit lediga. Han skriver:

”Alla vi som ingår eller har ingått i den växande skaran av timvikarier, ­projektanställda, mångsysslare, egenföretagare, frilansar och inte minst sjukskrivna och arbetslösa har ju de där fem [semester]veckorna nästan setts som en ouppnåelig lyx.

Nu gäller det bara att ta tillvara på den lyxen. Något som också kan ge en viss ångest.”

Jag har en kompis som började söka jobb efter många års framgångsrikt egenföretagande bland annat för att han som snart 50-åring längtade efter att ha semester som alla andra. 

Och det är nog där jag tror att skon klämmer: att ha semester är en del av normen. Skulle man vara ledig – sommar eller vinter – av någon annan anledning än att vara villkorligt frigiven från sin arbetsgivare (a.k.a. semester) är det svårt att njuta. Svaret på frågan: ”Varför är du ledig?” känns bättre att ge om det är ”semester” och inte ”arbetslös” eller ”sjukskriven” som är svaret. 

Eftersom det går en så tydlig barriär mellan att vara tillsvidareanställd, dvs normen, och att inte vara det, blir det extra viktigt med de signaler som visar att man är på rätt sida av anställningsavtalet. Som exempelvis semester. Att man sedan inte är anställd kan ha så väldigt många olika anledningar. En del kan vara tråkiga, som arbetslöshet och sjukdom, medan andra mer handlar om olika livsval, som att man driver ett eget företag eller går en utbildning. Går du en utbildning är det inte ovanligt att du måste plugga även på ferierna, och har du företag så kanske du måste jobba när alla andra är lediga. 

Jag tror att förväntningarna på semester hade varit mer realistiska för fler om det hade funnits utrymme för fler sorters anställningsformer, livsstilar och sätt att få betalt. 

Mer i morgon.


Vill du läsa hela Gustav Gelins krönika, finns den här. 

Nicka till lite

Läser i bladet att man numera i Seul, Sydkorea, kan få lura till lite på kontorstid som en löneförmån. Det är de lokala myndigheterna i Seul som ger denna möjlighet från och med augusti i år, och syftet är att effektiviteten ska höjas på arbetsplatsen.

Tiden man tar sin tupplur får man jobba igen senare på kvällen, så mer generöst än så var det inte, men det är ju vackert så. Egentligen är det ju ingen skillnad på oss som har flextid och ett vilrum eller eget rum på jobbet, vi skulle ju också kunna logga ut en kvart på lunchen och slumra till. Det finns väl egentligen inget som hindrar det.

Men skulle det verkligen räknas som en förmån, och om arbetsgivaren var klok, så hade det ingått en kvarts vila mitt på dagen i arbetstiden, med lön. Du slipper lunchkoman och du får piggare personal. Det vore en bra lyx, tycker jag, både för arbetstagaren och för arbetsgivaren.


 

Här kan du läsa artikeln om detta.

Alternativkostnader

Inom ekonomin talar man om alternativkostnaden. Förutsatt att resurserna är begränsade, är alternativkostnaden det potentiella värdet av det alternativ man inte valt att nyttja om man står och väljer mellan två likvärdiga möjligheter.

Exempelvis om istället för att spara sina pengar mot ränta funderar över att betala av på sina lån, så finns det en alternativkostnad för att betala lånen, nämligen uteblivna ränteintäkter – men de vägs kanske upp av att man slipper månadskostnaden för lånet.

Man kan se så på tid också. Om tid är en begränsad resurs – och det är det för den flesta av oss – kan man fundera över alternativen att lönearbeta x antal timmar eller att göra något annat den tiden. Låt säga att du kan gå ner i arbetstid en dag varannan vecka. Din kostnad för detta är uppenbar: du förlorar 10% av din inkomst.

Men att inte arbeta den dagen gör att du kan dra ner på andra kostnader: kanske pendlingsavgifter, bensin, parkering, lunch, impulsshopping etc. Det finns kanske en långsiktig vinst att göra, som minskad stress, minskad risk för att bli smittad av förkylningsvirus och därmed få sjukdagar senare. Det finns kanske också en kort/långsiktig vinst, som att du kan ägna tid åt motion och självförverkligande på den där lediga stunden.

Så även om kostnaden för att gå ner i arbetstid till synes är hög, kanske den vägs upp ändå. Räkna på det.