En förort till London, 1983

Står i källaren och stryker draperier och har Spotify på för att det är så tråkigt och olyxigt att stå i källaren och stryka. Lyssnar på en blandad lista, och så börjar Love Is Like An Itching In My Heart av The Supremes. Vips förflyttas jag från min källare i Höör till tidigt 1980-tal och en liten ort utanför London där jag bodde några dagar hos min mammas  brittiska studiekamrats familj för att jag skulle bli bättre på engelska.

Yngsta dottern i familjen hette Vicky. Hon var några år äldre än jag, och jag var tretton. Vicky älskade The Supremes, tjuvrökte och hängde i ett gäng där hon var en av de yngre. Så jag fick hänga med på äventyr jag inte var van vid från lilla Lund. Någon av hennes killkompisar skulle flytta hemifrån och vi köpte en krukväxt till honom. Vi var ute på kvällen och alla rökte och någon drack och killarna var smarta och hade vansinnigt snygga rockar. Och så det ständiga soundtracket: Ooh-oh-oh, Baby Love, my Baby Love

I dag är Vicky en väletablerad universitetslärare och rekorderlig flerbarnsmor. Jag står i källaren och stryker och flyger på det mest lyxiga vis i väg med musiken. Och jag gillar fortfarande smarta killar med snygga rockar – och The Supremes.

Vara vänner

Vet inte om det har att göra med att jag är fyrtiofem och därför blivit nostalgisk, men det senaste året har jag ägnat mycket åt vänner från nu och förr. Inte alla, men om man säger så här: När tillfället dykt upp att bonda med en kompis, har jag tagit det. Det har gått före. Jag har varit slapp med att själv ta kontakt, men så snart någon hört av sig: zapp!, så slänger jag mig över polaren. Det är för dyrbart att missa de tillfällen som ges.

Några hade jag inte träffat på en sisådär tio-femton år, men det har inte varit några problem. Efter några millisekunders awkwardness har snacket kommit igång, precis som då. Naturligtvis har vänskaper som pausats i något decennium stora hål i berättelsen, men vad gör det? Nu är nu, och vi är klokare och visare än vi någonsin varit. Vi går vidare, knyter ihop tråden, syr samman väven.

Andra har jag träffat regelbundet genom åren, men på något sätt är det som om vi anstränger oss mer nu att verkligen mötas. Det får ta tid. Det ska ta tid.

Kanske är det helt enkelt så att våra barn börjar bli lite större och att vi har mer tid. Kanske har vi börjat märka att livet är kort, att det är nu det gäller, och det gäller att göra bra.

För mig är nog den ultimata lyxen att hänga med kompisar. Oavsett om det bara blir en fika på stan mellan två tågavgångar eller en helg när vi vandrar i naturen. Eller nåt helt annat.

The highway’s jammed with broken heroes on a last chance power drive
Everybody’s out on the run tonight
But there’s no place left to hide
Together Wendy we can live with the sadness
I’ll love you with all the madness in my soul
Oh, Someday girl I don’t know when
We’re gonna get to that place
Where we really wanna go
And we’ll walk in the sun
But till then tramps like us
Baby we were born to run

Blogginlägg nr 26 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Eric

Strandlyx

– Köra till stranden på morgonen och hoppa i vid bryggan. Och sedan köra till stranden på kvällen och hoppa i. Det är lyx, det. Kan man säga.

Sa min osteopat i dag.

Slukaråldern

Att kunna ägna sig en hel dag åt att läsa en bok som sonen rekommenderat. Som inte låg i den uppfordrande att-läsa-högen. Som är en roman i en serie, där man vet att man kommer läsa alla delarna.

Det är ren och skär lyx, och det har jag ägnat mig åt i dag. Därför ingen längre text. Gone fishing – lyxande pågår!


Vad det var för bra bok jag fastnat i? Jag håller på med Engelfors-trilogin och är nu inne på bok två, Eld. Skriven för ungdomar, men kul läsning även för vuxna.

Vad är lyx för dig?

Vad är lyx för dig, frågar jag ibland på twitter.
Och får svar.

Som här. Lyx är …

”sovmorgon”

Sovmorgon – en lyx. Visst! Såklart! En sovmorgon när man kan sova så länge man bara vill, utan att någon väckarklocka ringer. Eller att få vakna till tidigt – och somna om. Att få sova ut är det fler som vittnar om som lyx:

”Vakna pigg en ledig dag, långfrukost sen ett löp eller skidpass i skogen. Efter det lunchvila. Det är lyx!”

En riktigt lyxig dag:

”Morgonpromenad i skogen, kanske med kaffe. Eftermiddagsnap. Lyx är en dag vid havet. Hembakt i frysen. Yinyoga”

Eller den här då:

”Lyx är att laga mat av det jag nyss hämtade i landet, uppkommet ur ynkliga små frön som jag sådde för några veckor sedan.”

Precis! Det är ett mirakel varje gång. Den mjuka bit potatis man satte i våras ger nu bleka juveler att ätas som de är med lite smör och salt. Det räcker! Vilken lyx med egensådda rädisor, eller de späda sallatsblad man lyckats rädda undan sniglarnas glupska käftar.

Hälsa är en lyx:

”Just nu känns det lyxigast om min magsjuka försvinner”

Och även om jag inte själv har barnbarn, så kan jag förstå denna:

”Lyx är när man får träffa barnbarnen IRL och inte bara på FB och Instagram.”

Att umgås med de man älskar, en verklig lyx!

Vad är lyx för dig? Skriv gärna på twitter @karinlilja eller i kommentarsfältet.