Hinklistan

Leo Baubata skrev här om dagen så insiktsfull på bloggen Zen Habits om så kallade bucket lists. Alltså en lista på saker man vill göra innan man dör. Vad det står på listan beror på vem man är. Någon skriver ”hoppa fallskärm”, någon annan ”odla engelska rosor”. Ett kanske harmlöst nöje eller ett sätt att fokusera på bollen: vad är det du drömmer om som du inte kommit loss att göra?

Men Baubata menar att hur lockande en sådan lista kan vara, är de inte är något att stå efter. Istället för att inspirera kan listan bli ytterligare en börda i livet, och hur ser vi på oss själva om vi av olika skäl inte lyckas pricka av listan? Och hur kopplade är det till en djupare mening, det som gör livet värt att leva? Blir våra liv bättre för att vi paddlat längs Amazonas eller badat naken i regnet? Kanske, kanske inte. Han skriver:

”Life isn’t a big todo list, nor is it about optimizing all the things we do in life.”

Och om vi inte vet vad meningen med vårt liv är, avslutar han så klokt, är det inte det vi ska söka efter istället?

Läs  gärna blogginlägget!

Blogginlägg nr 27 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to vreimunde

Workflow

Hamnade under eftermiddagen i ett jobbsammanhang som jag inte varit i på ett tag: en liten grupp som var helt synkad. Jag jobbar vanligtvis inte så nära någon i gruppen utom en, men jag kände alla.

Snabbt och intuitivt byggde vi på varandras tankar. Någon bubblade idéer, någon annan var mer eftertänksam men levererade väl avvägda guldkorn. Alla bidrog.

Jag blev fri och lycklig. Vilken rikedom! Och en lyx, för sådant flow i grupp uppstår alldeles för sällan. I varje fall i mitt liv.

Blogginlägg nr 15 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Manu Gomez!

Wow, liksom

Skrev här om dagen om saker jag inte är så imponerad av (längre), och den var inte så svår att skriva. Det är ju lätt att säga avadådå som man gör i Malmö och på så sätt glida genom. Det är ju lite tufft att säga att man inte bryr sig om guld och gröna skogar, för att tala med en dagsaktuell poet.

Men vad blir jag imponerad av? Vad tycker jag är awesome och amazing och wow, liksom? Det är inte lika lätt att svara på. Inte för att jag inte blir imponerad, utan för att det sitter mer hårt åt för mig. Men det här har jag kommit fram till att jag blir djupt impad av:

Engagemang för andras välbefinnande. Människor som drivs av sitt engagemang i en fråga, och då framför allt för att andra ska ha det bra. Många är ju engagerade för att de själva eller deras närmaste ska ha det bra – not in my backyard! – men de som framför allt känner en solidaritet med världen och handlar därefter, de kan jag bli imponerad av. Strumpstickning till människor i flyktingläger, kultur för barn på sjukhus, läxläsning i utsatta områden etc. Det kan jag bli imponerad av.

Engagemang för djur, natur och klimat. Detta ligger mig närmare till hands och jag har hållit på med det perioder av livet, men de som verkligen jobbar djupt och enträget för det liv som inte har en talan, de har min röst. Det kan vara Svenska Blå Stjärnan, Svenska Naturskyddsföreningen eller helt enkelt den som ser till att gräva en liten damm i sin trädgård för att öka den biologiska mångfalden. Det kan jag bli imponerad av.

Personlig mognad, ödmjukt avspeglad. Att nå en djupare förståelse av sitt eget och andra psyke ger ofta en lust att missionera, i varje fall för stunden. ”Förstår ni inte hur vi bör leva?” En djupare kris kan ge oväntade insikter och klarsyn, och det är lätt att börja mästra andra då. De som klarar av att nå insikter och sedan använder dem till att stötta andra på ett ödmjukt och nyfiket sätt, de blir jag imponerad av. (De är inte så många.)

Det var vad jag kom på nu. Jag kommer kanske på fler senare.

Vad blir du imponerad av?

Blogginlägg nr 13 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you La Melodie!

Men tyst dårå

Mark Vernon skrev här om dagen ett fint blogginlägg om tystnad på The Idlers hemsida, World Shut Your Mouth (som Julian Cope-låten, jag vet! Nu måste jag ju lyssna på den).

Han funderar över hur tystnadens status förändrats över tid. I dag är tystnad en bristvara och vi är omgivna av soundbites och muzak.

”Or think about silence and friendship. It used to be said that a best friend is a person with whom you can be silent. No embarrassment, no irritation. Today, a best friend is someone with whom you are in constant contact, texting and messaging as automatically as breathing. Fill the space.”

Han uppmärksammar oss på det faktum att den västerländska kyrkan sällan praktiserar tystnad längre – att ljudligt lovprisa Herren genom sång, predikan och talad bön är så vi gör nu för tiden. Få är de refugier där du kan finna tystnad.

Och är detta något att bry sig om? Varför är det vettigt att söka tystnaden – åtminstone ibland? Jo men, skriver Vernon, i tystnaden når vi djupare. Där når vi de nya tankarna.

”That, then, might be the most profound worry about rising noise levels and the strangeness of silence: it stops us thinking; it stops us experiencing. We must relearn to allow our minds to “move upon silence”, to recall W.B. Yeats’s lovely phrase.”

Läs artikeln!

Blogginlägg nr 10 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Fabrizio Sciami!

Hjärnfokus

Sedan ungefär tio år tillbaka har hjärnforskare undersökt hjärnaktiviteterna hos människor som mediterar. Studier på buddhistmunkar har blivit mycket uppmärksammade, inte minst bland människor som är intresserade av medveten närvaro. Andra forskare ifrågasatt forskningen i sig; några har kritiserat experimenten som slutsatserna dragits från, några har ansett den vara alltför kopplad till religion.

I vilket fall som helst, något händer i den mediterande människans hjärna. Om jag har förstått rätt, kan man se att en ”mental tystnad” stärker förmågan att slippa arbetsrelaterad stress, minskar depressiva tendenser och höjer livskänslan jämfört med andra tekniker som avslappningsövningar och liknande.

 

Jag har begränsad erfarenhet av längre meditation, men har positiva erfarenheter från övningar på uppemot en halvtimme. Men det är svårt! Tänk vad knepigt det är att inte försöka tänka på något speciellt. Tankarna flyger och far.

 

Att verkligen kunna få stopp på de där orden som far som pingpong genom hjärnan, det hade varit underbart. En riktig lyx! Jag tror att jag ska börja ägna mig lite mer fokuserat åt meditation. Evidensbaserat eller inte – jag tror att jag behöver det.

Intressant artikel i Wired om Dalai lama och hjärnforskning
BBC om forskningen kring meditation

Apostlahästarna

På den tiden jag bodde i centrala Stockholm ägnade jag mycket tid åt att promenera. Jag gick från Kungsholmen över Västerbron. Från Södra station till Norra. En äldre dam jag känner i Stockholm går gärna så långt hon bara orkar från sitt hem, och sedan tar hon tunnelbana, buss eller spårvagn hem. Så smidigt med bra kollektivtrafik.

Den mållösa promenaden är en lyx. Ska vi gå, så ska vi gå med pinnar eller i varje fall med ett tydligt syfte – bränna kalorier! – eller mål – konsum! – annars får det vara. Att promenera görs ”för att få lite luft”, som en del av en antistressbehandling eller för att gå ner i vikt. Men med hunden som anförvant kan du flanera bäst du vill: på ytan ser du ut att göra en trist hushållssyssla, men jag tänker mer på hundpromenaden som att vi är två sköna typer som är ute och kollar lite. (Särskilt i februari och snöglopp är det bra att tänka så.)

I Dagens Nyheter skriver journalisten Sverker Lenas bra om detta att gå. Sverker Lenas utgår från ett samtal med författaren Frédéric Gros, vars bok om gåendets filosofi nyss kommit ut på engelska under titeln A philosophy of walking (den hamnade direkt på min önskelista!). Gros säger:

”– Man måste komma ihåg att fotvandring länge betraktades som en påfrestning, en synonym till social misär: de som går har inga pengar. Paradoxen är att i dagens höghastighetssamhällen har gåendet nästan blivit en lyx, i alla fall en etisk sådan: lyxen för dem som kan ge sig tid att se, att leva, att känna (—).”

En lyx, javisst, men enklare att genomföra än såväl surdegsbak som yoga. Ta fötterna till hjälp nästa gång för lite instant luxury


Artikeln jag refererar till finns här:  Klara, färdiga, gå! Promenaden – den nya rörelsen Tyvärr ligger den bakom en betalvägg så bara prenumeranter och andra betalande kan läsa.

Skriva fint

Jag kan skriva vackert och har tränat kalligrafi. Ändå slarvskriver jag nästan jämt så att ingen kan läsa det jag skriver för hand. Därför skriver jag i datorn istället.

Kanske kan en riktigt vacker handstil ses som en lyx. Att ha tid att forma bokstäverna långsamt; inte låsa handen i ett stressat krampläge utan se till att bågar och böjar placeras där de ska.

Går på biblioteket och letar böcker om skönskrift. Hittar mest böcker om kinesisk och japansk kalligrafi, några enstaka böcker om ”så börjar du med kalligrafi” samt någon biografi och historik. Alla skyltar på biblioteket är formade i dator. Alla skyltar på stan är formade i dator. 

De handtextade skyltarna utanför livsmedelsbutikerna (ExtraPRIS! Bananer 20 kr/kg) är ersatta av datorgenererade affischer, anpassade efter en central varumärkesplattform. Det handskrivna jag ser är en och annan tag som snabbt tvättas bort. Inte ens Bostad sökes-lapparna är handskrivna, utan snyggt utskriven datorskrift.

Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till papper och penna i allt. Men jag undrar vad som försvinner med konsten att skriva vackert för hand. Kanske någon eftertänksamhet. Kanske en känsla av kroppens enhet med tanken.

Livet är inte en tävling

Jaha, så hände det igen. En ny bekant – högpresterande, driven, välutbildad kvinna i medelåldern – började ursäkta sig för mig för att hon inte ägnar sig åt trädgård. Gav i korta drag sitt livs historia som verkligen var hårresande och sa att det var därför hon inte hade trädgård. Som jag.

Det är som om det är något alla mina nya vänner och bekanta måste igenom. Förklara varför de inte är så bra på trädgård, handarbete eller matlagning, vilket är mina stora intressen. Varför de inte har läst så många böcker. Som jag.

Jag brukar inte säga så mycket, men tänker: Men det är ju det jag gör. Jag har ingen sport jag är särskilt bra i utan motionerar mest till husbehov. Jag äter för mycket socker och andra kolhydrater, och fett, alldeles för mycket fett. De senaste tio åren har jag av olika skäl inte åkt på särskilt långa resor, shoppat så mycket, gått på så många biovisningar eller konserter – inte för att jag inte hade velat, men jag har valt bort. Jag är usel på att städa.

Det jag gör är att vara i trädgården, läsa, laga och odla mat, måla om mitt skruttiga hus, åka på utflykter och handarbeta. Jag umgås även med mina barn, min släkt och vänner, och så jobbar jag. Jag gör inget annat. Inte konstigt att det blir ganska mycket av det jag koncentrerar mig på. Jag är en väldigt tråkig människa och kan sällan hänga med i snacket om senaste filmen eller bra badstränder i Thailand. Däremot trivs gardenian i mitt växthus, och det är jag glad för.

Att dessa duktiga, duktiga, duktiga kvinnor måste igenom denna vall av prestationsångest är en sorg. Livet är så kort – varför tävla bort det?

Trassel

En stor del av denna dag har jag ägnat åt att nysta upp ett trassligt garn. Det har legat i sin slarviga hög så länge, och jag har tänkt: En dag ska jag göra ett rejält nystan av det. I dag var det den dagen.

Så jag har nystat. Och nystat. Och tänkt: Det är en ynnest att kunna lägga större delen av en dag på att nysta upp garn. 

Så smart också – jag ser verkligen ut som om jag har något nyttigt för händer (vad kan vara präktigare än ett handarbete?) samtidigt som jag kan gå undan och egentligen inte göra något speciellt. Det är ju inte så att världen går under om inte garnet reds ut; garn och garnbutiker finns det gott om; det skulle kosta några tior högst att köpa ett nytt. Men med ett garn för händerna kan jag få fokus och skapa ett fridfullt rum för mig själv, mitt bland dataspelande barn och gräsklippebuller.

Man skulle nog kunna sälja metoden dyrt till en mindfulnessinstruktör. Visst har mina tankar kunnat vandra iväg, men garnet har ständigt dragit dem tillbaka till nystandet.

Min andning har blivit långsammare, djupare under dagen. Axlarna har sjunkit. Högst troligen har jag löst ett par tre stycken världsproblem av rena farten.

Stressad? Jag ordinerar dig ett rejält nystan av tweedull. Och gott om tid.