Andas

Det har varit en snörvlig vinter för många. Långt in i mars skräller hostan på pendeltåget, i affären, på kontoret. Kollegor ursäktar en luguber uppsyn med att de inte kunnat sova på grund av hosta.

Själv har jag klarat mig undan, och jag har kunnat ägna mycket tid åt att andas mig själv till lugn. Det är en lyx!

Att andas! Att dra ett djupt andetag, att dra in frisk luft i hela lungor är läkande. Och det är en lyx, inte bara i förkylningstider, utan för att det blir allt mer ovanligt. Fickorna med ren luft är inte så många i storstadsområdena. Eller så förstör vi våra lungor när vi röker.

Jag andas med tacksamhet.

Blogginlägg nr 23 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Michael Yan

Andas in genom näsan

Gick på mediyoga i Höörs utkant i förmiddags och kom att tänka på när jag och min kompis lärde oss yoga för första gången. Det var 1988, och vi gick sista året på gymnasiet. Vi gick den pluggigaste linjen – natur – på pluggstaden Lunds pluggigaste gymnasium Katte. Vi var duktiga flickor, and we went for gold. Så när vår idrottslärare hösten 1987 berättade att vi skulle under året hålla varsin gymnastiklektion, så tänkte jag inte som jag gör i dag – ”Smidigt, läraren, så slipper du förbereda ett femtontal lektioner i vår” – utan: jag ska ha bästa betyg. Min kompis tänkte likadant, och eftersom hon är strået vassare än jag, sa hon: Vi måste välja en sportgren vår lärare inte behärskar, så att hon inte kan bedöma om vi genomför passet bra eller dåligt.

Yoga. I slutet av 1980-talet höll ingen på med yoga. Det var helt fool proof.

Det visade sig att det hölls yogalektioner (”klasser” i yoga fanns inte i någons vokabulär) i IOGT-NTO:s lokaler vid Bantorget i Lund, och jag och kompisen anmälde oss för terminen. Det var vi två, läraren, en kvinna i orange kläder och Bhagwan-halsband, och så ett par softa typer till.

I dag, när jag gått åtskilliga yogaklasser, förstår jag att det var en riktigt gedigen yogautbildning vi fick. Vi lärde oss andningstekniker, meditationer och många av de klassiska ställningarna, som Hunden och Solhälsning, och också lite mer udda, som Lejonet. Antagligen var de här yogalektionerna till stor hjälp för mig och kompisen under vår stressiga sista termin på gymnasiet. Yogan satte sig, blev en grej vi gjorde. Jag har en fin bild i mitt album på mig och kompisen när vi står på Grönegatan och gör just Lejonet.

Den lektion som vi sedan höll för våra klasskamrater gick bra. Jag fick aldrig mer än mediokra betyg i gympa, men det berodde knappast på yogan.

Men efter det dröjde det minst tio år, nej femton, innan yoga började bli någorlunda vanligt förekommande i det svenska samhället. Först nu är det någorlunda lätt för mig att hitta klasser i närheten av där jag bor.

Anledningen till att jag i morse kom att tänka på mitt och kompisens yogaäventyr på 1980-talet var yogalärarens uppmaning: Varje gång är du nybörjare. Det finns ingen prestation i yoga. Jämför dig inte med andra. Hon upprepar den varje lektion. Med tanke på att jag lärde mig yoga från allra första början på grund av betyghets,  gymnasieskolans jämförelsemani och en alldeles för stor dos av ”duktig flicka”, är det en tänkvärd uppmaning.

Varje gång är du nybörjare. 

Blogginlägg nr 21 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to lyn tally

Hål i huvet

Jag lider av migrän. Även om jag genom osteopati, ett regelbundet liv, qigong, promenader och yoga numera kan hålla sjukdomen i schack, kommer den över mig ibland. Inte alls lika mycket som tidigare, men ändå, den kommer på besök.

Numera vill jag mest bara sova, och så ska det vara mörkt och tyst. Det är inte alltid så lätt att fixa snabbt, och så får jag gå och dra med mitt jäkla huvud.

Att skriva är inte att tänka på. Jag loggar ur.

Blogginlägg nr 17 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to quantum bunny

Den borttappade rytmen

11067490_10153241226681834_7308018287337064165_nNär jag fick barn förstördes min sovrytm, och sedan dess har jag varit intresserad av detta med sömn. Först nu – ett dussin år senare – kan jag med fog säga att jag sover hyfsat gott om nätterna, men så har jag också ansträngt mig för att få nattro.

Jag mediterar och motionerar så att jag är fysiskt och mentalt genomarbetad på kvällarna; jag dricker inte te eller äter mat efter ett visst klockslag; jag kollar definitivt inte mejlen alltför sent; jag lägger mig och går upp vid ungefär samma tidpunkt varje dag i veckan; det måste vara lagom svalt och mörkt i sovrummet; och jag ägnar min sista vakna halvtimme åt att läsa en lagom tråkig bok. Då sover jag gott.

Min tonårige son sover gärna till lunchtid om han får lov, och det får han för mig. För skolan får han det dock inte, trots att forskning visar att just tonåringar behöver sova på morgonen (se här). Jag minns själv mina tonår då vi var halvt borta av sömnbrist fram till elva på förmiddagarna. Hur skulle vi kunna lära oss något då?

Sömnbrist likställs ofta med att vara berusad. I varje fall när man kör bil och behöver vara uppmärksam. Behöver man inte vara uppmärksam i skolan? Att undervisa för två dussin trettonåringar en tidig måndagsmorgon måste ju vara som att försöka lära ett gäng som är bakis något.

Jag tror att sonen och många med honom hade sett det som den yttersta lyx att hans ”arbetsplats” tog hänsyn till modern forskning inte bara när det kommer till pedagogik utan även om dygnsrytm. Det är för mig ett mysterium varför det ska ringa in så tidigt. De ska ju inte gå och mjölka korna, direkt.

Blogginlägg nr 14 i Blogg100-utmaningen.

Balans

”Men du ser ju tio år yngre ut”, sa väninnan vänligt på tåget i morse. ”Vad har hänt?”

Jag berättade om att jag släppt taget om att försöka komma i form på gymmet eller Friskis. Istället tar jag långa promenader, går på mediyoga om lördagsmorgnarna och har lärt mig qigong som jag gör i princip varje dag. Jag mediterar också ibland.

Yoga har jag gjort till och från sedan åttiotalet, men qigong är en för mig ny bekantskap, och jag har blivit så förtjust. Jag, som aldrig lyckats hålla igång ett träningsschema, ställer mig glatt de flesta kvällar efter middagen och gör min qigong. Det börjar bli en vana, och de kvällar som jag ger mig själv ”ledigt” har jag börjat sakna den enkla ritualen.

Så enkelt. En sådan skillnad.

Blogginlägg nr 8 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Elvert Barnes

Ett hundliv

Kom hem från jobbet idag och min man berättade att han varit hos veterinären med hunden. Hunden har problem med ögonen, och någon de mött på morgonens promenad hade sagt att det nog rörde sig om cancer. Hur nu man kan se cancer på långt håll. Det är väl hundar som kan sniffa sig till sjukdom, inte människor?

Min man hade kört i ilfart till vår snälle veterinär som hade tagit sig en titt. Först hade han tröstat och sagt att det är så en hunds liv är: kort. Även med cellgifter så blir livet inte så hemskt mycket längre. Lika bra att. Bäst att förbereda sig.

Sedan tittade han lite noggrannare, för han visste ju att han inte kunde sniffa sig till sjukdom. Tittade på ögat och den konstiga inbuktningen bakom ögat. Nejdå, hunden har inte cancer. Han är blind på ena ögat, men dödssjuk är han inte.

Så får vi lyxen att leva med en hund lite längre. Och hunden får lyxen av ett liv, ett riktigt hundliv.


Blogginlägg nr 2 i Blogg100-utmaningen.

Mer om arbetsförmåga

Sitter och läser i en rapport från Försäkringskassan som kom i december. Den heter ”Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser” och är en slutredovisning av ett särskilt regeringsuppdrag som Försäkringskassan fått. Den är bland det viktigaste jag läst i år.

Anledningen till att man fick uppdraget var att sjukdomsorsaken ”psykisk ohälsa” har vuxit snabbt i statistiken, och den är nu den allra vanligaste orsaken till att vi sjukskriver oss i Sverige. 

Det är en mängd olika psykiska sjukdomar som klumpas ihop på detta sätt. Diagnosen ”Anpassningsstörningar och reaktion på svår stress” står för ca 40 procent av de psykiska diagnoserna man fått sjukkassa för, men även depression är mycket vanligt.  

Man visar tydligt att risken för att påbörja sjukfall med psykisk diagnos är 28 procent högre för kvinnor än för män. Störst risk löper personer i 30-39-årsåldern och föräldrar till barn under tretton. Man visar på andra riskfaktorer, som att vara singel eller änka/änkling, bo i storstad och ha svårt för att sova. För män i offentlig sektor är risken större än för kvinnor. Hur ser vi på männen i våra skolor, vården, äldreboenden? Hur får de unga mammorna ihop det med hem och arbete? Hur jämställda är vi egentligen?

Rapporten lägger skulden tungt på våra arbetsplatser. Man skriver:

”Analysen (–) visar att det finns en tydlig samvariation mellan upplevda brister i psykosocial arbetsmiljö och risk att påbörja sjukfall med psykiska diagnoser.” 

och:

”Resultaten inom ramen för denna rapport har visat att en stor del av arbetet med att förebygga psykisk ohälsa borde ske på arbetsplatserna.”

Borde ske. Sker ibland. Oftast inte. 

Hur vill vi ha det? Varför jobbar vi? Hur jobbar vi? Hur ska vi leva lite bättre tillsammans?

Här är hela rapporten Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser.

Arbetsförmåga

Det är en märklig värld vi lever i. Den som har ett jobb får för mycket att göra och kan börja längta efter att arbeta mindre. De arbetslösa vill jobba men kan inte ”matchas” in i arbetslivet. Och så har vi alla som blivit vidbrända av jobbet, som går hemma och funderar på om de alls kan jobba igen.

Jag har själv varit en vidbränd typ – inte av att jobba för mycket, utan av att ha en arbetssituation som var som ett gungfly, som att ha gått vilse i lustiga huset, som att stå på en matta som oregelbundet dras undan. 

Nu hade jag turen att ha grubblat över vad arbete är i ett helt arbetsliv, så jag kunde efter ett tag se att det inte var mig det var fel på, utan sammanhanget. Jag var en rund pinne i ett fyrkantigt hål. 

Så jag sa upp mig. Fick relativt snabbt ett nytt jobb, men jag undrade länge om jag verkligen hade förmågan att arbeta. Även om jag intellektuellt kunde se att strukturerna på det gamla jobbet var åt helskotta, sa mina inre röster att andra, duktigare och bättre personer hade klarat av jobbet bättre. Självförtroendet var i botten.

Men jag kunde ju jobba. Jag fick till och med uppmuntran och beröm på nya arbetet. Jag håller ständigt ögonen på om det börjar osa – om det inte är hos mig, så kanske någon annan håller på att brännas vid. Man får ett sjätte sinne för detta, det har jag förstått även gäller för andra ex-brända.

Stress – eller ”psykisk ohälsa” som det heter i statistiken, vilket är olyckligt, för den binder ihop psykiska diagnoser som schizofreni med dysfunktionella samhällsstrukturer – är den i särklass vanligaste anledningen till sjukskrivning i Sverige i dag. Det kostar samhället flera miljarder varje år. Det är samma kostnad som att bygga ett MAX IV-laboratorium – om året. Därtill kommer den kostnad den enskilde har för att halka av arbetslivet.

Det är en märklig värld vi lever i. En mycket, mycket märkligt värld.

Mer i morgon.

Stressen kostar samhället miljarder” inslag i Sveriges Radio från 2012.

Säng, säng, säng! Sova-sova-sova

Efter ytterligare en natts sömnlöshet kommer jag på vad som är en av samtidens största lyxer: att kunna sova gott.

Jag läser i Dagens Nyheter att var fjärde svensk har sömnsvårigheter, och elva procent av befolkningen har sömnproblem som kan klassas som svåra eller mycket svåra. Alltså var tionde svensk har ofta svårt att sova!

För mig började sömnproblemen när jag var gravid. Med stor mage och foglossning kan man inte sova hur som helst, och jag blev hypermedveten om min sömn. Bebisar och småbarn spädde sedan på sömnkalabaliken. 

Numera sover hela familjen mycket gott – utom jag, som oftast sover gott men har någon eller några nätter i veckan då jag inte sover eller sover illa. 

Under småbarnstiden lärde jag mig att kunna genomleva dagar utan att ha sovit ordentligt, så jag går till jobbet som vanligt, men presterar inte maximalt.  Hade jag kunnat ta en sovmorgon vid de tillfällena skulle säkert min arbetsinsats förbättras. En amerikansk undersökning visar det vi väl känner igen intuitivt, att det som går förlorat när man sovit dåligt är förmågan av att koncentrera sig och komma ihåg saker.

Annan forskning visar att det finns stora sjukdomsrisker med för lite sömn, som ökad risk för diabetes, hjärt-kärl-sjukdomar och utmattningssymtom. Det finns stor anledning för arbetsgivare och vi själva att inte ta en eller annan natts sömnbrist med en klackspark. Sova är inte något vi får göra i graven, utan något vi behöver nu – så kan vi skjuta upp det där med graven ett tag till.

DN-artikeln jag nämner kan du läsa här.
Stressforskningsinstitutet om sömn och sömnforskning.
Den amerikanska studien finns här.