Hemma hos Arbetsförmedlingen

Jag har hållit mig ifrån Arbetsförmedlingen så gott jag kunnat hela mitt yrkesliv, även om jag i praktiken varit utan arbete periodvis. De få närkontakter jag haft med myndigheten har fått luften att gå ur mig så att jag sett det som det enda raka att hålla mig därifrån om jag någonsin ska lyckas ha energi nog att hitta ett nytt jobb. Den strategin har fungerat bra.

Forskaren Roland Paulsen går i närkamp med Arbetsförmedlingen i sin nya bok Vi bara lyder. Som gammal naturvetare kan jag tänka: Men är detta verkligen forskning?, och som i mitt nuvarande skick kommunalanställd tjänsteman kan jag hitta något enstaka tendentiös skrivning som skämmer lite. Men förutom de randanmärkningarna är det en briljant bok Paulsen skrivit.

Jag läser den som en djupt ideologisk bok, en bok som vill diskutera vad arbete – och därmed arbetslöshet – är, och som vill åskådliggöra de märkliga system som vi hanterar arbetslivet genom. Har en känsla av att Paulsen och jag har en hel del åsikter gemensamma, inte minst synen på arbetet, och jag blir nyfiken på hans tidigare utgivning.

Boken är välskriven, spännande och ”a good read”. Tankeväckande för alla, oavsett om du varit utan arbete eller ej. Och som Vi bara lyder skrämmande tydligt visar – arbetslöshet kan drabba vem som  helst.

Åren går

Jag räknade ut att jag varit i arbetslivet i tjugofem år i år. De första åren alternerade jag med studier, så det är först de senaste tjugoett åren som jag huvudsakligen arbetat. Tjugoett år! Det är många år. Med tanke på att vi blir allt äldre och pensionsutvecklingen, kommer jag troligen – förhoppningsvis! – arbeta i åtminstone tjugoett år till. Ska jag tro det orange kuvertet som damp ner i min brevlådan tidigare i veckan, har jag prick tjugotre år kvar i arbetslivet om jag vill ha en hyfsad pension.

Så i runda svängar kommer jag att ha ägnat femtio år av mitt liv åt arbete, om jag lever och har hälsan till 68 år och 2 månader (vilket alltså är Pensionsmyndighetens förslag på pensionsålder för mig).

Femtio år.

Det gäller att använda alla dessa år bra. Så att man håller. Förutsatt att man har lyxen att ha ett arbete. Om det nu är en lyx. Och vad nu arbete är. Egentligen.

Blogginlägg nr 22 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to José Antonio Morcillo Valenciano

Bokfloden väller in

2015-03-20 19.21.34

Brevlådan kan pigga upp en sjukling. I dag fick jag tjockt paket från Bokus: Vi bara lyder av Roland Paulsen och Att tänka fritt är stort; att tänka rätt är större av Erland Lagerroth. Båda är lundaforskare.

Paulsens bok om Arbetsförmedlingen har blivit mycket omskriven, så den kommer jag kasta mig över först. Lagerroths bok är som gjord för långsam-läsning, att varva mellan annat. Men det är Erland Lagerroth, och den kurs jag gick för honom för tjugofem år sedan som vände och vred på vetenskapsbegreppet, som hjälpt mig vidare som intellektuell människa. Utan den kursen, antagligen inte denna blogg. Då hade jag säkert jobbat på Arbetsförmedlingen, och letts.

Blogginlägg nr 19 i Blogg100-utmaningen.

Inte imponerad

Joshua Becker skrev för ett tag sedan på sin blogg Becoming Minimalist (om du inte följer, gör det!) om vad som inte imponerar längre när man börjar leva mer prylfritt. Not impressive, kallade han inlägget, och han radade upp saker som inte längre imponerar på honom:

  • Märket på klädesplaggen
  • Hur många karat dina juveler är
  • Hur dyr din bil är
  • Hur stort ditt hus är
  • Hur mycket pengar du har på kontot
  • Vilken modell din mobiltelefon är
  • När du går i pension
  • Fotona i dina sociala medier-konton

Tänkvärt, men förutom den första och den sista punkten kände jag mig inte särskilt träffad. En del – som när man går i pension och det där med juvelerna – känns lite amerikanskt. Man viftar inte med förlovningsringen här på samma sätt som över där, är min erfarenhet.

Men det finns ju annat som jag har slutat imponeras av, i varje fall sedan jag började experimentera med nerväxling. Vad sägs om:

  • Hur många timmar i veckan du jobbar. Blir du coolare för att du har sexti, sjutti, åtti timmars arbetsvecka? Är du sämre för att du jobbar kortare? Knappast, va. (Även om vi än en gång återvänder till frågan vad jobb egentligen är.)
  • Hur många utlandsresor du åker på. Jag unnar dig alla resor, men det kan vara jättebra att stanna hemma också.
  • Hur duktiga dina barn är. Visst, har kanske inte med nerväxling eller prylfrihet att göra, men jag upplever att vi allt som oftast använder våra barns prestationer som ett mått på hur lyckade vi är. ”Här är Anton, min son. Han kunde simma när han var tre, spelar fiol som en gud, leder skytteligan på dagis och äter dessutom upp sin sallad.” Och det betyder …?
  • Hur miljömedvetna och avslappnade vi är. Det här är en riktig slamkrypare i stressbranschen. Men visst är det fler än jag som stressas av hur mycket yoga ”alla” gör, hur mycket biodynamiskt odlade grönsaker ”alla” äter, hur härligt många pilgrimsvandringar ”alla” hinner delta i. Jag hoppas verkligen inte den här sajten bidrar till den stressen, utan snarare visar på att vägen framåt sällan är särskilt rak, och att den ibland går mer bakåt än framåt, trots alla solhälsningar och havremjölkslattar.

Tja, det finns säkert fler. Vad säger man? Släpp taget! Fast det kan vara enklare sagt än gjort. Mer om det senare.

Blogginlägg nr 9 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you epSos!

Vad får det lov att vara i dag?

I det lilla samhälle där jag bor har vi en hel del butiker, fler än man kanske skulle kunna tro för att vara en kommun med sjutusen invånare i centralorten och många shoppingmetropoler en kort bil- eller tågresa bort. Vi har bokhandel, optiker, kiosker, klädaffärer, blomsterhandel, charkuteri, konditori, delikatessbutik och en hel del till.

Jag hade inte gått under om alla de butikerna försvann – jag hade kunnat handla mat på Ica i grannkommunen, och kläder köper jag ofta i andra städer. Så jag hade sluppit svält och gå naken.

Men min själ hade blivit lite mindre.

I dag gick jag till charkuteriet och köpte ett kilo prima högrev, ett halvkilo alldeles nymald nötfärs och ett hekto salami. Färsen är så fint mald att den nästan blir krämig, till skillnad från den färdigpackade grova massan som går under namnet köttfärs i snabbköpet. Jag gick in i grannbutiken – delin – och köpte en bit lokalproducerad herrgårdsost och en liten camembert från Normandie. Ett litet samtal, en möjlighet att smaka om jag ville, en fråga om hur det är.

Och varje gång jag går ut ur de små lokala butikerna undrar jag varför jag inte handlar allt där. Det är inte någon större pris- eller tidsvinst att handla på Konsum eller Ica, och så mycket bättre mat jag får av de där småbutikerna.

När besökte du din lokala charkuterist senast?

Blogginlägg nr 5 i Blogg100-utmaningen.

Jag rear ut min själ!

Bokrean drog i gång här om veckan. Jag går förbi bokhandeln Gleerups när jag ska till jobbet, och det brukade vara ett helt galet ställe när rean drog igång. I år har det verkat lugnt.

Jag sätter mig framför datorn och letar efter böcker på Bokus istället. Flera av de böcker jag letar efter är utgångna. Mina egna böcker är till stor del borta ur sortimentet – good riddance. Dags att gå vidare. Men bland de stora författarna kan det vara minst lika svårt att hitta verk i bokhandeln. Som Birgitta Trotzig, nyligen bortgången och medlem i Svenska Akademien. Av det tjugotal titlar hon publicerade, finns bara två-tre att köpa. Författare efter författare – det går inte att läsa sig genom ett författarskap utan ett gediget detektivarbete på bibliotek och antikvariat.

Det är väl känt att det ges ut tusentals titlar i Sverige varje år, åtskilliga fler i hela världen. Under ett fåtal år – kanske tre – ska de säljas. Efter denna intensiva försäljningstid, blir det – med lite tur – bokrea, och sedan återstår makulering. Ett enormt resursslöseri med träd, tid och tankekraft. Alternativen finns ju: eböcker, bloggar och sociala medier; egen utgivning och småförlag med long tail-tänkande.

Bokindustrin som den ser ut i dag är inte hållbar. Att vi alla skriver är. Men bokindustrin är en dinosaurie – vi behöver skriva, men vi behöver inte skriva böcker.

Den var bra, den

Har precis gett mig i kast med Chris Guillebeaus The Art of Non-Conformity, en bok som jag är förvånad över att jag inte läst tidigare. Har bara hunnit till sidan tolv men har redan strukit under några riktigt bra rader.
För vad sägs om detta (sidan 5):

Bullshit is work that is done merely to complete requirements, make you look good, or otherwise fill up the hours of the day.

Eller från sidan 10:

Many people believe that the key to an improved lifestyle is less work. It think it’s better work.

Amen på det.
Jag lär återkomma i ämnet.

Vad är lyx?

Lyx s. -en, prakt, yppighet, överflöd, ngt onödigt
Lyxartikel s. överflödsvara
Så skriver Svenska akademien i sin ordlista.

Lyx är något exklusivt. Alla kan inte uppnå det, annars skulle det inte kunna vara lyx. 

Den gamla lyxen kräver pengar och koll på vad som egentligen är lyx. Man kan ju lägga pengar på lastpallar eller så, men då är det inte lyxkonsumtion, även om du inte behöver lasta något särskilt på pallarna. Vi är överens om vad som är traditionell lyx: rysk kaviar, diamanter och champagne, en kväll på guldkrog.

Den minnesgoda kommer ihåg den vilda väskdebatt som härjade över landets kultursidor för snart tio år sedan. En författare hävdade att en journalist hade köpt en väska för sjuttiotusen kronor och sedan slängt väskan i garderoben. Journalisten bestred beloppet. Ytterligare en skribent meddelade att hon inte ville ställa upp på skitdrömmar som större kylskåp och lyxkök. Väskorna svingades och en återkommande kommentar var att lyxen nu spridits i folklagren – till och med skolungdom kunde samla ihop pengar för att köpa lyxiga föremål, som en fin väska.

Om alla har tillgång till lyxen, vad blir den då värd?

Den nya lyxen handlar inte så mycket om prylar – i varje fall inte den typen av saker som den gamla lyxen hyllar – utan är ett sätt att tänka. Den nya lyxen kräver val, och det gäller att orka med att göra de valen. Du kanske behöver utbilda dig till något annat. Byta bostad eller umgänge. Lägga tid på sådant som du aldrig behövt ägna dig åt annars. Tänka på ett annat sätt. Välja bort, välja bort, välja bort. 

Att välja och att välja bort är jobbigt. I vissa fall är det inte ens möjligt, en ren utopi.

Därför är den nya lyxen en lyx. Men det är en lyx som borde bli en vardagsvara, och därmed inte en lyx. Fast följer man Svenska Akademiens definition, så är ju även den nya lyxen både praktfull och yppig, något som man önskar funnes i överflöd, men som inte upplevdes som onödig.


En recap om väskdebatten hittar du här: http://www.dn.se/dnbok/vaskdebatt-ett-tecken-i-tiden/

Eliten har talat

När jag hade skrivit min bok om mitt nerväxlade liv, Växla ner, fick jag en del bloggrecensioner som lyfte fram vilken elitist jag var. Man använde i och för sig aldrig ordet ”elit”, utan: 

”Lilja är egenföretagare och jobbar frilans, då är det de facto enklare att styra sin vardag än om man har ett serviceyrke, jobbar inom industrin eller sjukvården, så många av tipsen går inte att överföra eller ens modifiera så de passar.”

för att ta ett citat i mängden (just detta skrivet av en bibliotekarie).

Jag var egenföretagare och frilansande copywriter just när jag skrev boken – det var därför jag hade tid att skriva den: uppdragen tröt efter Lehmann Brothers-kraschen, så det satt lite extra bra att skriva bok. Och det är ju väldigt lyxigt, att kunna ha tid att skriva en bok. Bara detta att bli uppringd av ett förlag som ville att jag skulle skriva är ju en lyx i sig och något som händer relativt få individer. 

Så jag håller med. Jag är ingen rikslikare. 

Jag  tillhör den så kallade ”kreativa klassen”, och vill man kalla det elit, så go ahead. Ungefär en tredjedel av USA:s arbetande befolkning består av den, enligt forskaren Richard Florida, och den består av en bred grupp yrkeskategorier, även bibliotekarier. Även i Sverige består en stor del av arbetskraften av den kreativa klassen.

Sedan 2010 har jag jobbat som tillsvidareanställd, och en av de vanligare frågorna jag fått är om jag fortfarande är nerväxlad. Och mitt svar har varit: ibland har jag varit nerväxlad, ibland uppväxlad, men jag har fortfarande samma livsstil. Just nu arbetar jag 36 timmar i veckan som löneanställd. Jag tänker likadant kring semester, arbetstid, jordgubbssylt och konsumism som jag gjorde som frilans. Det är ju inte jag som ändrats, det är mina arbetsvilllkor.

Jag tror inte att man måste hitta lösningar som passar alla. Vi har alla olika jobb, privatliv, förväntningar och önskningar. Jag tror inte att ett nerväxlat liv är för alla. Det passar för mig, och kanske för dig, men inte alla. Och det är som det ska vara.

Läsning som lyx

Vet inte vad det är med Dagens Nyheter nu för tiden, men de skriver om den nya lyxens företeelser varenda dag just nu, verkar det som. I dag skriver Kristofer Ahlström om hur läsning kanske kan ses som ett lyxigt statement i en icke-läsande värld:

”När ingen längre läser höjs alltså statusen för de som – faktiskt – gör det. I takt med att litteratur marginaliseras blir den paradoxalt nog hipp. Värde ökar i bristen på tillgång.”

Nu tror jag i och för sig att den läsning Ahlström menar är bokläsning – ta in text medelst läsning görs väl mycket i andra medier, som tidningar, bloggar, textsnuttar på nätet. Men han citerar även litteraturutredningen som visar att var fjärde pojke i nionde klass inte klarar att med lätthet läsa en enkel text. Då är det ju inte böckerna eller tidningarna eller bloggarna som blir lyxen – utan att kunna läsa över huvud taget. Och det är en lyx som inte borde vara en lyx.


 

Vill du läsa hela Kristofer Ahlströms text så kan du klicka här.