Agenten som försvann

Vet inte om det är en medelålders grej, och i varje fall en konstig grej att blogga om när man är med i ett bloggmaraton, men jag och polarn satt och pratade om informationsöverflödet. Hur ska man sålla all info som kommer in?

”Vad hände egentligen med redaktören?” sa jag, som gillar redaktörer eftersom jag är en sådan från början. ”Det som de sa skulle bli nästa grej. Den som skulle sålla åt oss och hjälpa oss att hitta i störtfloden av info.”

”Just det”, sa polarn, ”den där agentfunktionen som skulle hjälpa till. Den försvann! När vi som bäst behövde den!”

Finnes: Algoritmer som berättar om saker vi redan visste beroende på att de gör semiintelligenta förutsägelser baserade på vår digitala historia.

Önskas: Den som hjälper oss att sålla och berätta något vi inte vet på ett intelligent sätt. En lyx.

Blogginlägg nr 24 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Adam Burke

 

Fixar-Karin

Har fixat med tekniska grejer hela dagen. Mobilen trilskades, datorn surade, diskmaskinen felmeddelade. Jag var ensam hemma med hunden som sällskap. Barnen var i skolan och mannen i Malmö på Viktigt Möte.

Hunden snarkade och jag kunde i lugn och ro systematiskt gå igenom var felen kunde vara. Vid lunchtid tog jycken och jag en lång skogspromenad. Sedan sov han lite till, och jag fortsatte lugnt att reda ut det ena problemet efter det andra. Som när man har ett stort garnnystan som snurrat till sig och börjar trassla ut det. Ett fnurr i taget.

Och så var allt löst. Mannen kom hem och jag berättade om min dag. Åh, så synd, sa han, nu när du skulle vara lite nerväxlad och göra roliga grejer, så måste du sitta med sånt.

Men det är en lyx, förstår du väl, sa jag. Att få sitta i lugn och ro och reda ut allt. Utan en massa barn och män som önskar fungerande bredband, mat på bordet och en vettig konversation. Nu fick jag ta det i min egen takt, och jag slapp all stress. Det är lyx, om något!

Blogginlägg nr 12 i Blogg100-utmaningen.

Urkopplad

Nätet gick ner här ett tag. Det kommer igen, men vi skyndar inte. Det är en lyx att vara offline. Jag kopplar upp mig kvick mot mobilen och skriver detta, men annars får det bli en kväll med stickning och teve. Som vanligt, alltså.

Det är en fröjd att se hur barnen aktiveras. Jag har normalt sett lösa tyglar när det kommer till hur mycket uppkopplade barnen får lov att vara, eftersom jag själv är online mest hela tiden. Jag vill inte ha en moral för mig och en för barnen.

Men nu när nätet är borta så gäller det för oss alla (förutom mitt något omoraliska bloggande). Efter en första ilska – äldste sonen var mitt i sista avsnittet av Game of Thrones när nätet gick – så blev de konstruktiva. Minstingen gjorde matteläxan direkt. Storkillen började rita. Nu spelar de Monopol och grälar, men det är väl en normal reaktion på det spelet som verkligen tar fram våra dåliga sidor. Hm, undrar om jag gillar dem bäst när de sitter och fnissar framför Youtube eller när de grälar över Norrmalmstorg … Det förra tror jag.

Nåja, det är ändå någonslags lyx att vara mer eller mindre offline. Även om mina barn inte riktigt håller med. Och även om jag fuskar lite just nu.

Blogginlägg nr 11 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Official GDC!

Elektriskt

Skärmavbild 2014-08-24 kl. 17.48.21Prenumererar på nyhetsbrev från The Idler – Tom Hodgkinsons smått geniala skapelse och livskoncept, ett slags Den Nya Lyxens anthem – och fick här om dagen ett med titeln: The Idler Goes Electric.

Det visade sig att det årliga magasin som Hodgkinson & Co ger ut, The Idler, nu också ska finnas som en webbtjänst. Med tanke på att vi skriver 2014, och att till och med Alain de Botton har en liknande tjänst – den även den smått geniala och ny-lyxiga The Philosopher’s Mail – så borde jag väl inte höjt ett ögonbryn.

Men det var just titeln – The Idler Goes Electric – som fick mig på fall. För vad är en webbsida eller en digital tjänst mer än en elektrifiering av det vi vill kommunicera? Det är som om jag glömt bort att det krävs el för att driva en dator – den bara finns där.  Så för mig var det en ögonvända – att go electric. Känns modernt, och samtidigt väldigt 1800’s, på något vis.