Men tyst dårå

Mark Vernon skrev här om dagen ett fint blogginlägg om tystnad på The Idlers hemsida, World Shut Your Mouth (som Julian Cope-låten, jag vet! Nu måste jag ju lyssna på den).

Han funderar över hur tystnadens status förändrats över tid. I dag är tystnad en bristvara och vi är omgivna av soundbites och muzak.

”Or think about silence and friendship. It used to be said that a best friend is a person with whom you can be silent. No embarrassment, no irritation. Today, a best friend is someone with whom you are in constant contact, texting and messaging as automatically as breathing. Fill the space.”

Han uppmärksammar oss på det faktum att den västerländska kyrkan sällan praktiserar tystnad längre – att ljudligt lovprisa Herren genom sång, predikan och talad bön är så vi gör nu för tiden. Få är de refugier där du kan finna tystnad.

Och är detta något att bry sig om? Varför är det vettigt att söka tystnaden – åtminstone ibland? Jo men, skriver Vernon, i tystnaden når vi djupare. Där når vi de nya tankarna.

”That, then, might be the most profound worry about rising noise levels and the strangeness of silence: it stops us thinking; it stops us experiencing. We must relearn to allow our minds to “move upon silence”, to recall W.B. Yeats’s lovely phrase.”

Läs artikeln!

Blogginlägg nr 10 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Fabrizio Sciami!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *