Mer om arbetsförmåga

Sitter och läser i en rapport från Försäkringskassan som kom i december. Den heter ”Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser” och är en slutredovisning av ett särskilt regeringsuppdrag som Försäkringskassan fått. Den är bland det viktigaste jag läst i år.

Anledningen till att man fick uppdraget var att sjukdomsorsaken ”psykisk ohälsa” har vuxit snabbt i statistiken, och den är nu den allra vanligaste orsaken till att vi sjukskriver oss i Sverige. 

Det är en mängd olika psykiska sjukdomar som klumpas ihop på detta sätt. Diagnosen ”Anpassningsstörningar och reaktion på svår stress” står för ca 40 procent av de psykiska diagnoserna man fått sjukkassa för, men även depression är mycket vanligt.  

Man visar tydligt att risken för att påbörja sjukfall med psykisk diagnos är 28 procent högre för kvinnor än för män. Störst risk löper personer i 30-39-årsåldern och föräldrar till barn under tretton. Man visar på andra riskfaktorer, som att vara singel eller änka/änkling, bo i storstad och ha svårt för att sova. För män i offentlig sektor är risken större än för kvinnor. Hur ser vi på männen i våra skolor, vården, äldreboenden? Hur får de unga mammorna ihop det med hem och arbete? Hur jämställda är vi egentligen?

Rapporten lägger skulden tungt på våra arbetsplatser. Man skriver:

”Analysen (–) visar att det finns en tydlig samvariation mellan upplevda brister i psykosocial arbetsmiljö och risk att påbörja sjukfall med psykiska diagnoser.” 

och:

”Resultaten inom ramen för denna rapport har visat att en stor del av arbetet med att förebygga psykisk ohälsa borde ske på arbetsplatserna.”

Borde ske. Sker ibland. Oftast inte. 

Hur vill vi ha det? Varför jobbar vi? Hur jobbar vi? Hur ska vi leva lite bättre tillsammans?

Här är hela rapporten Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *