Bokfloden väller in

2015-03-20 19.21.34

Brevlådan kan pigga upp en sjukling. I dag fick jag tjockt paket från Bokus: Vi bara lyder av Roland Paulsen och Att tänka fritt är stort; att tänka rätt är större av Erland Lagerroth. Båda är lundaforskare.

Paulsens bok om Arbetsförmedlingen har blivit mycket omskriven, så den kommer jag kasta mig över först. Lagerroths bok är som gjord för långsam-läsning, att varva mellan annat. Men det är Erland Lagerroth, och den kurs jag gick för honom för tjugofem år sedan som vände och vred på vetenskapsbegreppet, som hjälpt mig vidare som intellektuell människa. Utan den kursen, antagligen inte denna blogg. Då hade jag säkert jobbat på Arbetsförmedlingen, och letts.

Blogginlägg nr 19 i Blogg100-utmaningen.

Hål i huvet

Jag lider av migrän. Även om jag genom osteopati, ett regelbundet liv, qigong, promenader och yoga numera kan hålla sjukdomen i schack, kommer den över mig ibland. Inte alls lika mycket som tidigare, men ändå, den kommer på besök.

Numera vill jag mest bara sova, och så ska det vara mörkt och tyst. Det är inte alltid så lätt att fixa snabbt, och så får jag gå och dra med mitt jäkla huvud.

Att skriva är inte att tänka på. Jag loggar ur.

Blogginlägg nr 17 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to quantum bunny

Största möjliga tystnad

Tystnad är något jag ständigt letar efter. Jag vet med mig att jag gör mitt allra bästa arbete när det är knäpptyst, när jag är alldeles ensam och vet att jag inte kommer att vara störd på en timme eller så. Då går jag in i arbetet, oavsett vad det är, och det blir alldeles utmärkt genomfört.

Sådär ser ju inte de allra flesta arbetsplatser ut. Även om du har eget rum bullrar fläktar, ringer telefoner, plingar sms och susar ventilationen från datorn. Du avbryts av telefonsamtal, epostmeddelanden, möten, kafferaster, medarbetare.

Jag tror att många tänker: Ja, men så är ju jobb. Det ska vara full rulle, det ska hända saker. Annars är det ju inget kul.

Men så är inte jag. Jag söker tystnaden. I tystnaden gör jag mitt allra bästa arbete.

Blogginlägg nr 16 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Pranay!

Workflow

Hamnade under eftermiddagen i ett jobbsammanhang som jag inte varit i på ett tag: en liten grupp som var helt synkad. Jag jobbar vanligtvis inte så nära någon i gruppen utom en, men jag kände alla.

Snabbt och intuitivt byggde vi på varandras tankar. Någon bubblade idéer, någon annan var mer eftertänksam men levererade väl avvägda guldkorn. Alla bidrog.

Jag blev fri och lycklig. Vilken rikedom! Och en lyx, för sådant flow i grupp uppstår alldeles för sällan. I varje fall i mitt liv.

Blogginlägg nr 15 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Manu Gomez!

Den borttappade rytmen

11067490_10153241226681834_7308018287337064165_nNär jag fick barn förstördes min sovrytm, och sedan dess har jag varit intresserad av detta med sömn. Först nu – ett dussin år senare – kan jag med fog säga att jag sover hyfsat gott om nätterna, men så har jag också ansträngt mig för att få nattro.

Jag mediterar och motionerar så att jag är fysiskt och mentalt genomarbetad på kvällarna; jag dricker inte te eller äter mat efter ett visst klockslag; jag kollar definitivt inte mejlen alltför sent; jag lägger mig och går upp vid ungefär samma tidpunkt varje dag i veckan; det måste vara lagom svalt och mörkt i sovrummet; och jag ägnar min sista vakna halvtimme åt att läsa en lagom tråkig bok. Då sover jag gott.

Min tonårige son sover gärna till lunchtid om han får lov, och det får han för mig. För skolan får han det dock inte, trots att forskning visar att just tonåringar behöver sova på morgonen (se här). Jag minns själv mina tonår då vi var halvt borta av sömnbrist fram till elva på förmiddagarna. Hur skulle vi kunna lära oss något då?

Sömnbrist likställs ofta med att vara berusad. I varje fall när man kör bil och behöver vara uppmärksam. Behöver man inte vara uppmärksam i skolan? Att undervisa för två dussin trettonåringar en tidig måndagsmorgon måste ju vara som att försöka lära ett gäng som är bakis något.

Jag tror att sonen och många med honom hade sett det som den yttersta lyx att hans ”arbetsplats” tog hänsyn till modern forskning inte bara när det kommer till pedagogik utan även om dygnsrytm. Det är för mig ett mysterium varför det ska ringa in så tidigt. De ska ju inte gå och mjölka korna, direkt.

Blogginlägg nr 14 i Blogg100-utmaningen.

Wow, liksom

Skrev här om dagen om saker jag inte är så imponerad av (längre), och den var inte så svår att skriva. Det är ju lätt att säga avadådå som man gör i Malmö och på så sätt glida genom. Det är ju lite tufft att säga att man inte bryr sig om guld och gröna skogar, för att tala med en dagsaktuell poet.

Men vad blir jag imponerad av? Vad tycker jag är awesome och amazing och wow, liksom? Det är inte lika lätt att svara på. Inte för att jag inte blir imponerad, utan för att det sitter mer hårt åt för mig. Men det här har jag kommit fram till att jag blir djupt impad av:

Engagemang för andras välbefinnande. Människor som drivs av sitt engagemang i en fråga, och då framför allt för att andra ska ha det bra. Många är ju engagerade för att de själva eller deras närmaste ska ha det bra – not in my backyard! – men de som framför allt känner en solidaritet med världen och handlar därefter, de kan jag bli imponerad av. Strumpstickning till människor i flyktingläger, kultur för barn på sjukhus, läxläsning i utsatta områden etc. Det kan jag bli imponerad av.

Engagemang för djur, natur och klimat. Detta ligger mig närmare till hands och jag har hållit på med det perioder av livet, men de som verkligen jobbar djupt och enträget för det liv som inte har en talan, de har min röst. Det kan vara Svenska Blå Stjärnan, Svenska Naturskyddsföreningen eller helt enkelt den som ser till att gräva en liten damm i sin trädgård för att öka den biologiska mångfalden. Det kan jag bli imponerad av.

Personlig mognad, ödmjukt avspeglad. Att nå en djupare förståelse av sitt eget och andra psyke ger ofta en lust att missionera, i varje fall för stunden. ”Förstår ni inte hur vi bör leva?” En djupare kris kan ge oväntade insikter och klarsyn, och det är lätt att börja mästra andra då. De som klarar av att nå insikter och sedan använder dem till att stötta andra på ett ödmjukt och nyfiket sätt, de blir jag imponerad av. (De är inte så många.)

Det var vad jag kom på nu. Jag kommer kanske på fler senare.

Vad blir du imponerad av?

Blogginlägg nr 13 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you La Melodie!

Fixar-Karin

Har fixat med tekniska grejer hela dagen. Mobilen trilskades, datorn surade, diskmaskinen felmeddelade. Jag var ensam hemma med hunden som sällskap. Barnen var i skolan och mannen i Malmö på Viktigt Möte.

Hunden snarkade och jag kunde i lugn och ro systematiskt gå igenom var felen kunde vara. Vid lunchtid tog jycken och jag en lång skogspromenad. Sedan sov han lite till, och jag fortsatte lugnt att reda ut det ena problemet efter det andra. Som när man har ett stort garnnystan som snurrat till sig och börjar trassla ut det. Ett fnurr i taget.

Och så var allt löst. Mannen kom hem och jag berättade om min dag. Åh, så synd, sa han, nu när du skulle vara lite nerväxlad och göra roliga grejer, så måste du sitta med sånt.

Men det är en lyx, förstår du väl, sa jag. Att få sitta i lugn och ro och reda ut allt. Utan en massa barn och män som önskar fungerande bredband, mat på bordet och en vettig konversation. Nu fick jag ta det i min egen takt, och jag slapp all stress. Det är lyx, om något!

Blogginlägg nr 12 i Blogg100-utmaningen.

Urkopplad

Nätet gick ner här ett tag. Det kommer igen, men vi skyndar inte. Det är en lyx att vara offline. Jag kopplar upp mig kvick mot mobilen och skriver detta, men annars får det bli en kväll med stickning och teve. Som vanligt, alltså.

Det är en fröjd att se hur barnen aktiveras. Jag har normalt sett lösa tyglar när det kommer till hur mycket uppkopplade barnen får lov att vara, eftersom jag själv är online mest hela tiden. Jag vill inte ha en moral för mig och en för barnen.

Men nu när nätet är borta så gäller det för oss alla (förutom mitt något omoraliska bloggande). Efter en första ilska – äldste sonen var mitt i sista avsnittet av Game of Thrones när nätet gick – så blev de konstruktiva. Minstingen gjorde matteläxan direkt. Storkillen började rita. Nu spelar de Monopol och grälar, men det är väl en normal reaktion på det spelet som verkligen tar fram våra dåliga sidor. Hm, undrar om jag gillar dem bäst när de sitter och fnissar framför Youtube eller när de grälar över Norrmalmstorg … Det förra tror jag.

Nåja, det är ändå någonslags lyx att vara mer eller mindre offline. Även om mina barn inte riktigt håller med. Och även om jag fuskar lite just nu.

Blogginlägg nr 11 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Official GDC!

Men tyst dårå

Mark Vernon skrev här om dagen ett fint blogginlägg om tystnad på The Idlers hemsida, World Shut Your Mouth (som Julian Cope-låten, jag vet! Nu måste jag ju lyssna på den).

Han funderar över hur tystnadens status förändrats över tid. I dag är tystnad en bristvara och vi är omgivna av soundbites och muzak.

”Or think about silence and friendship. It used to be said that a best friend is a person with whom you can be silent. No embarrassment, no irritation. Today, a best friend is someone with whom you are in constant contact, texting and messaging as automatically as breathing. Fill the space.”

Han uppmärksammar oss på det faktum att den västerländska kyrkan sällan praktiserar tystnad längre – att ljudligt lovprisa Herren genom sång, predikan och talad bön är så vi gör nu för tiden. Få är de refugier där du kan finna tystnad.

Och är detta något att bry sig om? Varför är det vettigt att söka tystnaden – åtminstone ibland? Jo men, skriver Vernon, i tystnaden når vi djupare. Där når vi de nya tankarna.

”That, then, might be the most profound worry about rising noise levels and the strangeness of silence: it stops us thinking; it stops us experiencing. We must relearn to allow our minds to “move upon silence”, to recall W.B. Yeats’s lovely phrase.”

Läs artikeln!

Blogginlägg nr 10 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Fabrizio Sciami!