Inte imponerad

Joshua Becker skrev för ett tag sedan på sin blogg Becoming Minimalist (om du inte följer, gör det!) om vad som inte imponerar längre när man börjar leva mer prylfritt. Not impressive, kallade han inlägget, och han radade upp saker som inte längre imponerar på honom:

  • Märket på klädesplaggen
  • Hur många karat dina juveler är
  • Hur dyr din bil är
  • Hur stort ditt hus är
  • Hur mycket pengar du har på kontot
  • Vilken modell din mobiltelefon är
  • När du går i pension
  • Fotona i dina sociala medier-konton

Tänkvärt, men förutom den första och den sista punkten kände jag mig inte särskilt träffad. En del – som när man går i pension och det där med juvelerna – känns lite amerikanskt. Man viftar inte med förlovningsringen här på samma sätt som över där, är min erfarenhet.

Men det finns ju annat som jag har slutat imponeras av, i varje fall sedan jag började experimentera med nerväxling. Vad sägs om:

  • Hur många timmar i veckan du jobbar. Blir du coolare för att du har sexti, sjutti, åtti timmars arbetsvecka? Är du sämre för att du jobbar kortare? Knappast, va. (Även om vi än en gång återvänder till frågan vad jobb egentligen är.)
  • Hur många utlandsresor du åker på. Jag unnar dig alla resor, men det kan vara jättebra att stanna hemma också.
  • Hur duktiga dina barn är. Visst, har kanske inte med nerväxling eller prylfrihet att göra, men jag upplever att vi allt som oftast använder våra barns prestationer som ett mått på hur lyckade vi är. ”Här är Anton, min son. Han kunde simma när han var tre, spelar fiol som en gud, leder skytteligan på dagis och äter dessutom upp sin sallad.” Och det betyder …?
  • Hur miljömedvetna och avslappnade vi är. Det här är en riktig slamkrypare i stressbranschen. Men visst är det fler än jag som stressas av hur mycket yoga ”alla” gör, hur mycket biodynamiskt odlade grönsaker ”alla” äter, hur härligt många pilgrimsvandringar ”alla” hinner delta i. Jag hoppas verkligen inte den här sajten bidrar till den stressen, utan snarare visar på att vägen framåt sällan är särskilt rak, och att den ibland går mer bakåt än framåt, trots alla solhälsningar och havremjölkslattar.

Tja, det finns säkert fler. Vad säger man? Släpp taget! Fast det kan vara enklare sagt än gjort. Mer om det senare.

Blogginlägg nr 9 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you epSos!

Balans

”Men du ser ju tio år yngre ut”, sa väninnan vänligt på tåget i morse. ”Vad har hänt?”

Jag berättade om att jag släppt taget om att försöka komma i form på gymmet eller Friskis. Istället tar jag långa promenader, går på mediyoga om lördagsmorgnarna och har lärt mig qigong som jag gör i princip varje dag. Jag mediterar också ibland.

Yoga har jag gjort till och från sedan åttiotalet, men qigong är en för mig ny bekantskap, och jag har blivit så förtjust. Jag, som aldrig lyckats hålla igång ett träningsschema, ställer mig glatt de flesta kvällar efter middagen och gör min qigong. Det börjar bli en vana, och de kvällar som jag ger mig själv ”ledigt” har jag börjat sakna den enkla ritualen.

Så enkelt. En sådan skillnad.

Blogginlägg nr 8 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Elvert Barnes

Vårbruk

Ägnade en del av eftermiddagen åt att tömma en trädgårdskompost och klippa ner hösthallonen. Blev skönt trött av frisk luft, sol och lagom hårt kroppsarbete.

Nu för tiden – när vi kan köpa all vår mat och bli mätta utan att veta varifrån den kommer – är trädgårdsarbete en ren lyx. Visst, även jag odlar grönsaker och frukt för egen konsumtion, men jag måste inte. Jag kan ha det som hobby – min överlevnad står inte och faller med hur potatisskörden blev i år, mina barn svälter inte för att bondbönorna ruttnade.

Min upplevelse av trädgården blir mer intensiv av en sådan tanke.

Blogginlägg nr 6 i Blogg100-utmaningen.

Vad får det lov att vara i dag?

I det lilla samhälle där jag bor har vi en hel del butiker, fler än man kanske skulle kunna tro för att vara en kommun med sjutusen invånare i centralorten och många shoppingmetropoler en kort bil- eller tågresa bort. Vi har bokhandel, optiker, kiosker, klädaffärer, blomsterhandel, charkuteri, konditori, delikatessbutik och en hel del till.

Jag hade inte gått under om alla de butikerna försvann – jag hade kunnat handla mat på Ica i grannkommunen, och kläder köper jag ofta i andra städer. Så jag hade sluppit svält och gå naken.

Men min själ hade blivit lite mindre.

I dag gick jag till charkuteriet och köpte ett kilo prima högrev, ett halvkilo alldeles nymald nötfärs och ett hekto salami. Färsen är så fint mald att den nästan blir krämig, till skillnad från den färdigpackade grova massan som går under namnet köttfärs i snabbköpet. Jag gick in i grannbutiken – delin – och köpte en bit lokalproducerad herrgårdsost och en liten camembert från Normandie. Ett litet samtal, en möjlighet att smaka om jag ville, en fråga om hur det är.

Och varje gång jag går ut ur de små lokala butikerna undrar jag varför jag inte handlar allt där. Det är inte någon större pris- eller tidsvinst att handla på Konsum eller Ica, och så mycket bättre mat jag får av de där småbutikerna.

När besökte du din lokala charkuterist senast?

Blogginlägg nr 5 i Blogg100-utmaningen.

Logga ut, logga in

”Först så går det upp, så går det ner, så går det upp …” brukade vi sjunga när jag var liten och vi bilade genom det kuperade östgötska landskapet på väg till mormor.

Lite så är det med min nerväxling. Ibland växlar jag ner – jobbar lite, jobbar ännu mindre, jobbar minst. Ibland växlar jag upp – jobbar mer, jobbar ibland för mycket. Det är svårt att hitta ett gyllene mellanläge: Så här mycket är lagom för mig att arbeta.

Samtidigt ifrågasätter jag allt mer vad egentligen arbete är.

I dag går jag ner i arbetstid igen. Eller: Jag arbetar åtta timmar, fyra dagar i veckan i en tillsvidareanställning. De andra tre dagarna – och en hel del av kvällarna – ägnar jag åt liknande saker som jag gör i min anställning. Jag skriver, fotar, pratar med folk, läser korrektur. Ibland får jag betalt, ibland inte. Är det jobb? För jag ägnar lika mycket tid åt annat jag tycker är kul: åker på utflykt, bakar, fixar i trädgården, målar om huset och träffar vänner. Det är alla grejer som jag skulle kunna få betalt för, om jag hade valt den inriktning: som resejournalist, bagare, trädgårdsmästare, målare och partyfixare. Eller nåt annat.

Vad är jobb? Vad är fritid? Vad är nerväxling? Och när upplever vi att vi arbetar för mycket?

Efter att i två decennier aktivt funderat över arbetslivet, vet jag allt mindre om det.

Blogginlägg nr 4 i Blogg100-utmaningen.

Och två par strumpor till lille lille bror

Här om veckan kom ett efterlängtat paket hem till mig. Det var två nystan entrådigt ullgarn från Filtmakeriet i Hälsingland. Varsamt nystade jag ullen till en stor boll och började sticka en sjal av garnet. Så drygt det var! Och vackert!

Det Filtmakeriet gör, och flera andra småspinnerier runt om i landet (till exempel Ullcentrum), är att ta vara på en unik naturresurs som mest bara går till spillo i Sverige – fårull. Ton prima fårull bränns varje år, när det istället skulle kunna bli garn och varma kläder, husisolering och mycket annat. Tack var entusiaster börjar allt fler få upp ögonen för den fina svenska ullen, och ett sätt att bidra är att köpa din ull från de små spinnerierna.

Vilka fler naturresurser slänger vi bara? Och hur kan jag och du bidra till en förändring?

Tidningen Hemslöjd hade en intressant artikel på ämnet för ett tag sedan för den som vill veta mer.

Blogginlägg nr 3 i Blogg100-utmaningen.

Ett hundliv

Kom hem från jobbet idag och min man berättade att han varit hos veterinären med hunden. Hunden har problem med ögonen, och någon de mött på morgonens promenad hade sagt att det nog rörde sig om cancer. Hur nu man kan se cancer på långt håll. Det är väl hundar som kan sniffa sig till sjukdom, inte människor?

Min man hade kört i ilfart till vår snälle veterinär som hade tagit sig en titt. Först hade han tröstat och sagt att det är så en hunds liv är: kort. Även med cellgifter så blir livet inte så hemskt mycket längre. Lika bra att. Bäst att förbereda sig.

Sedan tittade han lite noggrannare, för han visste ju att han inte kunde sniffa sig till sjukdom. Tittade på ögat och den konstiga inbuktningen bakom ögat. Nejdå, hunden har inte cancer. Han är blind på ena ögat, men dödssjuk är han inte.

Så får vi lyxen att leva med en hund lite längre. Och hunden får lyxen av ett liv, ett riktigt hundliv.


Blogginlägg nr 2 i Blogg100-utmaningen.

Jag rear ut min själ!

Bokrean drog i gång här om veckan. Jag går förbi bokhandeln Gleerups när jag ska till jobbet, och det brukade vara ett helt galet ställe när rean drog igång. I år har det verkat lugnt.

Jag sätter mig framför datorn och letar efter böcker på Bokus istället. Flera av de böcker jag letar efter är utgångna. Mina egna böcker är till stor del borta ur sortimentet – good riddance. Dags att gå vidare. Men bland de stora författarna kan det vara minst lika svårt att hitta verk i bokhandeln. Som Birgitta Trotzig, nyligen bortgången och medlem i Svenska Akademien. Av det tjugotal titlar hon publicerade, finns bara två-tre att köpa. Författare efter författare – det går inte att läsa sig genom ett författarskap utan ett gediget detektivarbete på bibliotek och antikvariat.

Det är väl känt att det ges ut tusentals titlar i Sverige varje år, åtskilliga fler i hela världen. Under ett fåtal år – kanske tre – ska de säljas. Efter denna intensiva försäljningstid, blir det – med lite tur – bokrea, och sedan återstår makulering. Ett enormt resursslöseri med träd, tid och tankekraft. Alternativen finns ju: eböcker, bloggar och sociala medier; egen utgivning och småförlag med long tail-tänkande.

Bokindustrin som den ser ut i dag är inte hållbar. Att vi alla skriver är. Men bokindustrin är en dinosaurie – vi behöver skriva, men vi behöver inte skriva böcker.

Därför Blogg #100

Jag har bestämt mig för att anta Blogg100-utmaningen – minst hundra blogginlägg i hundra dagar! Varför? En blogg om det goda livet, den nya lyxen: varför denna maratonprestation?

Jo, för när jag började den här bloggen i somras var tanken just den: korta, enkla inlägg om ett givet tema, varenda dag. För jag tror på droppen som urholkar stenen, den envetnas kraft.

Jag är en dag sen, och vad gör det om hundra år. Eller hundra dagar. Nu kör vi!