Tyst tänkande

Min trädgård ligger nära en genomfartsled, så det är aldrig riktigt tyst där. Men i trädgården finns ett extra hus, och går man in i det är det alldeles stilla. Särskilt inne på toaletten, som har isolerade väggar.

Så fort jag går in i extrahuset sjunkar axlarna och jag hör. Jag hör hur fåglarna dunsar in i fågelholken som hänger på väggen utanför. Jag hör vattnet susa i ledningarna. Jag hör en instängd fluga surra.

Jag tänker mina allra bästa tankar där inne i tystnaden. Tänker: med tanke på att så många av oss lever liv där det aldrig är riktigt tyst, vilka tankar klarar vi av att tänka?

Och så skriiiiker den femåriga grannflickan och mina tankar bryts. Igen.

Ett rum av tystnad

Får nog av bullret, suset och det ständiga pockandet på uppmärksamhet i den fantastiska fortbildningsfestivalen Almedalsveckan och går några gator bort. I juli är man aldrig ensam i Visby, men det är ändå relativt tyst på torget med den gamla spöpålen dit jag tar mig, och jag får ett begär efter tystnad. 

Det är ett begär som man kan ha efter en annan människa, eller efter vatten en het dag; det drar i kroppen och jag får svårt att sitta stilla. Jag begär största möjliga tystnad! Att det ska vara så svårt, en så ouppnåelig lyx att ha tystnaden.

Kommer att tänka på författaren Sara Maitlands ord:

 Virginia Woolf famously taught us that every woman writer needs a room of her own.
She didn’t know the half of it, in my opinion.
I need a moor of my own.

Jag behöver en hed av tystnad. Jag begär en hed av tystnad.

http://www.saramaitland.com/home.html

Tid över

gotland
Den här skylten hittade jag under Almedalsveckan i Visby. Den gjorde reklam för Gotland, men den skulle kunna göra reklam för vilken liten ort som helst.

I Höör, där jag bor, går de flesta ärenden snabbt och det blir massor med tid över hur enkelt som helst. Så att bo på ställen där man får tid över, det är ju inte så svårt. Man kan nog få tid över även om man bor på Kungsgatan i Stockholm – om det nu finns några lägenheter kvar där – om man är lite finurlig.

Men det intressant är väl inte att ha tid över? Det är väl vad man gör av tiden man har?

Hunden

Hunden snor min sko när jag kommer hem. Springer ut med den på gräsmattan.  Lek med mig!

Jag slänger mig på soffan och säger: Nej, nej, nej, jag är för trött, jag har varit på kontoret hela dagen, jag orkar inte. Jag ska titta på teve, äta en macka och tycka lite synd om mig.

Voff, lek med mig!

Han kommer in och buffar mig på magen. Okej, jag kan behöva klippa av några överblommade rosor. Jag följer med.

Hunden tar för säkerhets skull ytterligare en sko i gisslan och rusar ut på gräsmattan med öronen flaxade runt den lurviga kroppen.

Jag slänger en blå tuggleksak och lyckan är total.

Så många överblommade rosor hittar jag inte och hunden har fått upp ett spår och börjat fundera på annat, så jag går in. Full med energi. Ingen mer teve ikväll.

Lek med mig.

Ska du gå, eller?

Jargong på arbetsplats är djävulen. Alla ”Jobbar du halvtid?” till den som går hem klockan fem är förtryck. ”Hon vabbar väldigt mycket.” ”Sitter han någonsin på sitt kontor?” ”Jaha, jag kom redan klockan åtta.”

Detta kallar Cali Ressler och Jody Thompson – de briljanta kvinnorna bakom ROWE, Results-Only Work Environment – för ”sludge” (slam, dy, smörja). 

De skriver på sin hemsida:

Sludge is a powerful force in maintaining the 9-5 mentality because it reinforces an outdated concept of what “work” looks like.  It implies that “real” work can only be done between the hours of 9-5, parked at your desk, and that anyone who operates outside these prescribed conditions must somehow be goofing off or getting away with something.”

Låt oss slippa smörjan på våra arbetsplatser. En sludge-fri arbetsplats för alla!

http://www.gorowe.com/

Problemlösning på övertid

Tar jobbet slut när du går hem från din arbetsplats? Eller fortsätter du att fundera över det? Tänker du på det nya barnet i barngruppen? Hur du ska lösa ett tekniskt problem? Planerar du hur arbetsgruppen ska kunna acceptera ditt förslag?

Även om du inte går och grubblar på jobbet dygnet runt, finns det allt fler jobb som kräver problemlösning. Och kreativitet, den kan vi inte alltid styra över. Du kan få den där briljanta jobbidén på söndag morgon över DN och en kopp kaffe. Eller när du spelar tennis med en kompis. Nej – det är snarare större sannolikhet att du får en god idé när du inte sitter på jobbet utan gör något helt annat. Det är så hjärnan funkar.

Så ju mer problemlösande typer av arbeten vi har, desto större sannolikhet är det för att vi ”smygjobbar” utanför arbetstid. För ska du tidsregistrera den där smarta idén som du fick under tennisen? Den tog kanske bara en blixtrande millisekund att tänka, men den kommer att förändra – kanske effektivisera – ditt arbete, och kan vara värd massor för din arbetsgivare. Men till det yttre såg det bara ut som om du spelade tennis. Eller jobbade du? Eller – var du bara du?

Fortsättning följer.

Hur många arbetar i dag

Att ha ett fysiskt slitigt, men i grunden inte särskilt stressande, jobb finns det naturligtvis några som fortfarande har. Man har kanske sin egen skog eller arbetar i fabrik utan ackord. 

Men många har jobb som kräver allt högre prestation, problemlösning och egen planering. Att gå ner i arbetstid löser i sig inte själva problematiken på arbetet. Istället kan en minskad arbetstid (oavsett om lönen behålls på samma nivå) ge en ökad stress. Man ska hinna med, vara duktig, fast på mindre tid. Går man ner i tid i dag, går man vanligtvis ner i lön också, och då kan man känna press att hinna lika mycket som tidigare – fast till lägre lön.

Dessutom kan en minskad arbetstid på lönearbetet medföra ökat arbete på fritiden. ”Du som gått ner i arbetstid, du kan ju …” Istället för att ägna den ökade ledigheten till utvecklande aktiviteter, motion eller vila, fylls fritiden på med aktiviteter. Man kan känna ökad press att prestera på fritiden istället.

Mer i morgon.

Visst kan sex timmars arbetsdag ha sina poänger

Arbetsmarknaden i dag är annorlunda än tidigare, det är väl något vi kan vara överens om. Arbetstakten har ökat. Vad man ska ha gjort inom dessa åtta timmar har ökat, utan att vi människor blivit så hemskt mycket annorlunda och timmarna blivit så särskilt mycket mer elastiska. 

Om man inte tänker särskilt länge kan det då vara lätt att tänka att man ska fortsätta att reglera arbetstiden. Korta arbetsdagarna med två timmar, så får man två timmar att återhämta sig på. 

Detta är helt logiskt om man har ett fysiskt betungande arbete utan psykisk stress. Två timmar mindre vid ett monotont fysiskt arbete är bra för kropp och själ; jag är inte läkare men jag skulle tro att de flesta skulle skriva under på det. 

Två timmar mindre av fysiskt slit till samma lön är god personalpolitik, logik och troligen också långsiktig ekonomi: medarbetare som får en möjlighet att återhämta sig dagligen får troligen färre förslitningsskador och andra men av arbetslivet och kan därför arbeta längre upp i åren. Kunniga, yrkeskunniga, livserfarna medarbetare borde vara eftertraktade. (Sedan är de inte alltid det, men det är en annan historia. Mer om det senare.)

Fortsättning följer i morgon! 

Vi vill ha sex, vi vill ha sex …

… vi vill ha sex timmars arbetsdag! Frågan om trettiotimmarsveckan är uppe på den politiska agendan igen. Motivet till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är att löneanställd personal ska må bättre och få det så kallade vardagspusslet att gå ihop. Men här finns ett grundläggande feltänk. 

Läs mig rätt – jag är inte emot att man arbetar kortare dagar i sig. Det är att det just ska vara sex timmar (eller sju eller åtta eller tre komma fjorton) jag vänder mig emot.

Idén om att lagstadga om sex timmars arbetsdag är en rest från industrisamhället. På den tiden när många arbetade inom industri eller som lantarbetare var den politiska idén om reglererad arbetstid ett stort framsteg. Fabriksägare och brukspatroner kunde inte längre utnyttja arbetarna som vore de maskiner – i varje fall inte längre än de tolv, sedan tio, sedan åtta timmar om dagen som var den reglerade arbetstiden. Semesterlagstiftningen var också ett viktigt steg på vägen från ett samhälle där det var skillnad på människa och människa.

Vi ska vara stolta över att vi genom demokratiska reformer kunnat lyfta oss själva till en ökad värdighet. Men samhället har förändrats. Vi befinner oss inte längre i industrisamhället utan i kunskapssamhället, eller kanske till och med i något efter det. Vi behöver något nytt.

Sex timmars arbetsdag är en rest från det förflutna – vi måste tänka helt nytt.

Fortsättning i morgon.

Inte sitta åt någonstans

Jag har gått upp några kilon igen – jag lider av det som i tidningarna kallas jojo-vikt, vilket låter roligare än det är – och en morgon satt alla behåarna för hårt åt. Eftersom det var lördag och jag tänkte ägna dagen åt trädgårdsarbete, prata med mina barn, laga mat och tänka, tog jag på mig ett linne istället. Över det en lös klänning, och så tänkte jag på Umberto Eco.

I en essä från 1976 i Corriere della Sera beskriver han hur jeans påverkar menligt på tankearbete.

”Ett klädesplagg som trycker ihop testiklarna får en att tänka annorlunda”, skriver han bland annat. Och:

”Det var inte bara det att plagget ålade mig en hållning: genom att fokusera min uppmärksamhet på hållningen tvingade det mig att leva utåtriktat. Det reducerade med andra ord min andliga träning.”

Eco fortsätter sedan att plädera för att gå i lösa klädesplagg, som munkarnas kåpor, ”tanken skyr trikåer”. Han funderar över om förtrycket av kvinnan förstärkts dubbelt av att vara slav under modet: inte bara tvingas hon vara ett objekt, något att åtrå – hon förslavas också eftersom kläderna tvingar henne att ”psykologiskt leva för det yttre”.

”Denna reflektion har ett visst värde eftersom den låter oss upptäcka att de jeans som modet idag påtvingar kvinnan och som är en skenbar symbol för frigörelse och jämställdhet med männen är ännu en fälla som gillrats av Makten, för de frigör inte kroppen utan underkastar den tvärtom nya konventioner och stänger in den i nya pansar som inte förefaller vara pansar eftersom de skenbart inte är ‘kvinnliga’.”

Jag ska inte bära åtsittande plagg. Min kropp ska vara fri.


Citat ur Umberto Ecos Vad kostar ett mästerverk?, en essäsamling från 1987, Brombergs förlag. Vem som översatt från italienskan nämns inte i den pocketupplaga jag har.