Det blir rapport på det här

Sitter på ett fik i Lund för att få mig något till livs. Jag gick ifrån kontoret vid 18, ställde mig en stund och bläddrade bland nyinkomna böcker på biblioteket, och sitter alltså nu på fiket med en sunkig macka.

Anledningen till att jag inte är hemma och äter en god middag med mina barn är att min gamla arbetsplats inviger ett konstverk ikväll, och jag är inbjuden till avtäckningen.

Sitter och funderar över om det är jobb eller inte att gå på invigningen. Jag äri inbjuden eftersom det är min tidigare arbetsplats som firar, men jag går eftersom man skulle kunna se set som mitt jobb. Tar jag en bild och skriver lite till min nuvarande arbetsplats hemsida, ja, då är det jobb. Om inte, tja, tveksamt.

Hur ska jag tidsrapportera? Vad är jobb och vad är inte?

Hemma hos Arbetsförmedlingen

Jag har hållit mig ifrån Arbetsförmedlingen så gott jag kunnat hela mitt yrkesliv, även om jag i praktiken varit utan arbete periodvis. De få närkontakter jag haft med myndigheten har fått luften att gå ur mig så att jag sett det som det enda raka att hålla mig därifrån om jag någonsin ska lyckas ha energi nog att hitta ett nytt jobb. Den strategin har fungerat bra.

Forskaren Roland Paulsen går i närkamp med Arbetsförmedlingen i sin nya bok Vi bara lyder. Som gammal naturvetare kan jag tänka: Men är detta verkligen forskning?, och som i mitt nuvarande skick kommunalanställd tjänsteman kan jag hitta något enstaka tendentiös skrivning som skämmer lite. Men förutom de randanmärkningarna är det en briljant bok Paulsen skrivit.

Jag läser den som en djupt ideologisk bok, en bok som vill diskutera vad arbete – och därmed arbetslöshet – är, och som vill åskådliggöra de märkliga system som vi hanterar arbetslivet genom. Har en känsla av att Paulsen och jag har en hel del åsikter gemensamma, inte minst synen på arbetet, och jag blir nyfiken på hans tidigare utgivning.

Boken är välskriven, spännande och ”a good read”. Tankeväckande för alla, oavsett om du varit utan arbete eller ej. Och som Vi bara lyder skrämmande tydligt visar – arbetslöshet kan drabba vem som  helst.

Åren går

Jag räknade ut att jag varit i arbetslivet i tjugofem år i år. De första åren alternerade jag med studier, så det är först de senaste tjugoett åren som jag huvudsakligen arbetat. Tjugoett år! Det är många år. Med tanke på att vi blir allt äldre och pensionsutvecklingen, kommer jag troligen – förhoppningsvis! – arbeta i åtminstone tjugoett år till. Ska jag tro det orange kuvertet som damp ner i min brevlådan tidigare i veckan, har jag prick tjugotre år kvar i arbetslivet om jag vill ha en hyfsad pension.

Så i runda svängar kommer jag att ha ägnat femtio år av mitt liv åt arbete, om jag lever och har hälsan till 68 år och 2 månader (vilket alltså är Pensionsmyndighetens förslag på pensionsålder för mig).

Femtio år.

Det gäller att använda alla dessa år bra. Så att man håller. Förutsatt att man har lyxen att ha ett arbete. Om det nu är en lyx. Och vad nu arbete är. Egentligen.

Blogginlägg nr 22 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to José Antonio Morcillo Valenciano

Största möjliga tystnad

Tystnad är något jag ständigt letar efter. Jag vet med mig att jag gör mitt allra bästa arbete när det är knäpptyst, när jag är alldeles ensam och vet att jag inte kommer att vara störd på en timme eller så. Då går jag in i arbetet, oavsett vad det är, och det blir alldeles utmärkt genomfört.

Sådär ser ju inte de allra flesta arbetsplatser ut. Även om du har eget rum bullrar fläktar, ringer telefoner, plingar sms och susar ventilationen från datorn. Du avbryts av telefonsamtal, epostmeddelanden, möten, kafferaster, medarbetare.

Jag tror att många tänker: Ja, men så är ju jobb. Det ska vara full rulle, det ska hända saker. Annars är det ju inget kul.

Men så är inte jag. Jag söker tystnaden. I tystnaden gör jag mitt allra bästa arbete.

Blogginlägg nr 16 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Pranay!

Workflow

Hamnade under eftermiddagen i ett jobbsammanhang som jag inte varit i på ett tag: en liten grupp som var helt synkad. Jag jobbar vanligtvis inte så nära någon i gruppen utom en, men jag kände alla.

Snabbt och intuitivt byggde vi på varandras tankar. Någon bubblade idéer, någon annan var mer eftertänksam men levererade väl avvägda guldkorn. Alla bidrog.

Jag blev fri och lycklig. Vilken rikedom! Och en lyx, för sådant flow i grupp uppstår alldeles för sällan. I varje fall i mitt liv.

Blogginlägg nr 15 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Manu Gomez!