Det blir rapport på det här

Sitter på ett fik i Lund för att få mig något till livs. Jag gick ifrån kontoret vid 18, ställde mig en stund och bläddrade bland nyinkomna böcker på biblioteket, och sitter alltså nu på fiket med en sunkig macka.

Anledningen till att jag inte är hemma och äter en god middag med mina barn är att min gamla arbetsplats inviger ett konstverk ikväll, och jag är inbjuden till avtäckningen.

Sitter och funderar över om det är jobb eller inte att gå på invigningen. Jag äri inbjuden eftersom det är min tidigare arbetsplats som firar, men jag går eftersom man skulle kunna se set som mitt jobb. Tar jag en bild och skriver lite till min nuvarande arbetsplats hemsida, ja, då är det jobb. Om inte, tja, tveksamt.

Hur ska jag tidsrapportera? Vad är jobb och vad är inte?

Logga ut, logga in

”Först så går det upp, så går det ner, så går det upp …” brukade vi sjunga när jag var liten och vi bilade genom det kuperade östgötska landskapet på väg till mormor.

Lite så är det med min nerväxling. Ibland växlar jag ner – jobbar lite, jobbar ännu mindre, jobbar minst. Ibland växlar jag upp – jobbar mer, jobbar ibland för mycket. Det är svårt att hitta ett gyllene mellanläge: Så här mycket är lagom för mig att arbeta.

Samtidigt ifrågasätter jag allt mer vad egentligen arbete är.

I dag går jag ner i arbetstid igen. Eller: Jag arbetar åtta timmar, fyra dagar i veckan i en tillsvidareanställning. De andra tre dagarna – och en hel del av kvällarna – ägnar jag åt liknande saker som jag gör i min anställning. Jag skriver, fotar, pratar med folk, läser korrektur. Ibland får jag betalt, ibland inte. Är det jobb? För jag ägnar lika mycket tid åt annat jag tycker är kul: åker på utflykt, bakar, fixar i trädgården, målar om huset och träffar vänner. Det är alla grejer som jag skulle kunna få betalt för, om jag hade valt den inriktning: som resejournalist, bagare, trädgårdsmästare, målare och partyfixare. Eller nåt annat.

Vad är jobb? Vad är fritid? Vad är nerväxling? Och när upplever vi att vi arbetar för mycket?

Efter att i två decennier aktivt funderat över arbetslivet, vet jag allt mindre om det.

Blogginlägg nr 4 i Blogg100-utmaningen.

Lindqvist fattar

”… det [skulle] visa sig att många arbetsbesparande apparater inte spar arbete. Man måste arbeta mera för att kunna köpa dem än man kan arbeta mindre sedan kan köpt dem. Dessutom uträttar de ofta ett arbete som är angenämare än det arbete man måste uträtta för att kunna köpa dem. Många människor skulle ha det mycket bekvämare om de inte sutte utarbetade bland så många bekvämligheter.”

Sven Lindqvist, ur Reklamen är livsfarlig. En stridsskrift, 1957

Antiwork – på andra sidan ekorrhjulet

Den brittiske skribenten Brian Dean har skrivit intressant om det nya arbetslivet i essän Antiwork.

“Work” is seen as a virtue, but it covers the moral spectrum from charity and art to forced labour and banking. Belief in the inherent moral good of work has been used historically in social engineering, notably during the shift from agriculture to industry, when the Protestant work ethic was used to motivate workers and to justify punishment, including whipping and imprisonment of “idlers”.

Läs!

Småbarnsförälderslyx

Jag berättade på fikarasten att jag nu  börjar ta ledigt från mitt lönejobb varannan onsdag, istället för som tidigare varje onsdags eftermiddag. På så sätt slipper jag pendlandet och får en hel dag att fokusera.

Jag förklarade att jag, på grund av tågtidtabellen, sällan kom hem förrän halv två på eftermiddagen även om jag bara jobbade till lunch, och att då var jag så trött att jag ofta somnade på soffan, och så var den lediga eftermiddagen borta.

– Åh, sa mina två kollegor som båda är småbarnsföräldrar, men en eftermiddag på sofflocket, det låter ju underbart!

Jag förklarade att jag gärna använde min lediga tid till att bygga upp andra värden än jag kan när jag sitter fast på lönejobbet. En eftermiddag på tåg och sofflock blir förlorad tid som jag kunde använt till annat bättre. Men mina kollegor, trötta av sömnlösa småbarnsnätter, hörde inte på det örat. För dem lät en tupplur som en fantastisk lyx.

– Man kanske skulle strunta i kafferasterna, sa en. Man kanske skulle kunna ta en tupplur istället.

– Ja, det vore en bra idé, fyllde den andra i.

Lyx kan se så olika ut.

Fyra timmars arbetsdag

Sex timmars arbetsdag? Blaha-blaha. För hundra år sedan trodde man att vi skulle ha fyra timmars arbetsdag i dag. Men nåt gick snett.

Bra artikel av Nathan Schneider om fyra timmars arbetsdag i Vice här.

Dyster insikt, dock:

Hardly anyone talks about expecting or even deserving shorter workdays anymore; the best we can hope for is the perfect job, one that also happens to be our passion. In the dogged, lonely pursuit of it, we don’t bother organizing with our co-workers. We’re made to think so badly of ourselves as to assume that if we had more free time, we’d squander it.

Den var bra, den

Har precis gett mig i kast med Chris Guillebeaus The Art of Non-Conformity, en bok som jag är förvånad över att jag inte läst tidigare. Har bara hunnit till sidan tolv men har redan strukit under några riktigt bra rader.
För vad sägs om detta (sidan 5):

Bullshit is work that is done merely to complete requirements, make you look good, or otherwise fill up the hours of the day.

Eller från sidan 10:

Many people believe that the key to an improved lifestyle is less work. It think it’s better work.

Amen på det.
Jag lär återkomma i ämnet.

Zombies i stan

Var i dag tillbaka på mitt lönejobbskontor för första gången efter en fyra veckors lång semester. Hela natten hade ett rejält åskväder levt rövare över Skåne, så av oss som var på plats var det många som sovit dåligt.

Jag höll mig pigg fram till två då sömnbristen slog mig som om huvudet hamnat mitt emellan två stora gong-gong.

 

Hetsåt lite lakrits och en frukt för att sockerchocka min hjärna och klara av att jobba några timmar till.
Helt oavsett åskvädret så hade jag säkert varit rätt trött i dag ändå, eftersom jag efter semestermånaden nu hittat min naturliga rytm: gå och lägga mig halv ett på natten, vakna kl halv nio på morgonen. De tiderna mår jag bra av, och jag har sovit gott och djupt varje natt.

 

Men när jag jobbar får jag kliva ur sängen vid en bit i sex på morgonen, så jag hade varit trött hur jag än gjort, även om jag nu blev lite extra trött av åskan.

 

En inte helt ogrundad gissning är att en stor del av oss som jobbade i Sverige i dag led av sådan semesterjetlag.
Jag undrar hur pass effektiva vi var i dag. På min arbetsplats finns ett tidsrapporteringssystem som måste följas, jetlag eller inte.
Så även om jag redan på förhand visste att jag skulle vara trött i dag (man har väl varit med) så visste jag att jag var tvungen att sätta mig på min kontorsstol senast kl 0900 i dag, annars skulle det bli märkligt i systemen.

 

Till slut bestämde jag mig att gå hem lite tidigare i stället för att sitta och stirra in i skärmen en timme till – jag kan flexa lite – och jag beslöt mig för att i morgon, då är det en annan dag.

 

Så nu sitter jag hemma och stirrar på en bit ugnspannkaka i stället.

Det måste gå att göra bättre, det här.

Det måste gå att jobba smartare.

Eliten har talat

När jag hade skrivit min bok om mitt nerväxlade liv, Växla ner, fick jag en del bloggrecensioner som lyfte fram vilken elitist jag var. Man använde i och för sig aldrig ordet ”elit”, utan: 

”Lilja är egenföretagare och jobbar frilans, då är det de facto enklare att styra sin vardag än om man har ett serviceyrke, jobbar inom industrin eller sjukvården, så många av tipsen går inte att överföra eller ens modifiera så de passar.”

för att ta ett citat i mängden (just detta skrivet av en bibliotekarie).

Jag var egenföretagare och frilansande copywriter just när jag skrev boken – det var därför jag hade tid att skriva den: uppdragen tröt efter Lehmann Brothers-kraschen, så det satt lite extra bra att skriva bok. Och det är ju väldigt lyxigt, att kunna ha tid att skriva en bok. Bara detta att bli uppringd av ett förlag som ville att jag skulle skriva är ju en lyx i sig och något som händer relativt få individer. 

Så jag håller med. Jag är ingen rikslikare. 

Jag  tillhör den så kallade ”kreativa klassen”, och vill man kalla det elit, så go ahead. Ungefär en tredjedel av USA:s arbetande befolkning består av den, enligt forskaren Richard Florida, och den består av en bred grupp yrkeskategorier, även bibliotekarier. Även i Sverige består en stor del av arbetskraften av den kreativa klassen.

Sedan 2010 har jag jobbat som tillsvidareanställd, och en av de vanligare frågorna jag fått är om jag fortfarande är nerväxlad. Och mitt svar har varit: ibland har jag varit nerväxlad, ibland uppväxlad, men jag har fortfarande samma livsstil. Just nu arbetar jag 36 timmar i veckan som löneanställd. Jag tänker likadant kring semester, arbetstid, jordgubbssylt och konsumism som jag gjorde som frilans. Det är ju inte jag som ändrats, det är mina arbetsvilllkor.

Jag tror inte att man måste hitta lösningar som passar alla. Vi har alla olika jobb, privatliv, förväntningar och önskningar. Jag tror inte att ett nerväxlat liv är för alla. Det passar för mig, och kanske för dig, men inte alla. Och det är som det ska vara.

Villkorligt frigiven

Jag har funderat en hel del över detta med semester de senaste, tja, tjugofem åren. 

Här om dagen skrev journalisten Gustav Gelin i Dagens Nyheter om att han nu, 38 år gammal, får ta sin livs första semester. Tidigare har han fått jobba när alla andra varit lediga. Han skriver:

”Alla vi som ingår eller har ingått i den växande skaran av timvikarier, ­projektanställda, mångsysslare, egenföretagare, frilansar och inte minst sjukskrivna och arbetslösa har ju de där fem [semester]veckorna nästan setts som en ouppnåelig lyx.

Nu gäller det bara att ta tillvara på den lyxen. Något som också kan ge en viss ångest.”

Jag har en kompis som började söka jobb efter många års framgångsrikt egenföretagande bland annat för att han som snart 50-åring längtade efter att ha semester som alla andra. 

Och det är nog där jag tror att skon klämmer: att ha semester är en del av normen. Skulle man vara ledig – sommar eller vinter – av någon annan anledning än att vara villkorligt frigiven från sin arbetsgivare (a.k.a. semester) är det svårt att njuta. Svaret på frågan: ”Varför är du ledig?” känns bättre att ge om det är ”semester” och inte ”arbetslös” eller ”sjukskriven” som är svaret. 

Eftersom det går en så tydlig barriär mellan att vara tillsvidareanställd, dvs normen, och att inte vara det, blir det extra viktigt med de signaler som visar att man är på rätt sida av anställningsavtalet. Som exempelvis semester. Att man sedan inte är anställd kan ha så väldigt många olika anledningar. En del kan vara tråkiga, som arbetslöshet och sjukdom, medan andra mer handlar om olika livsval, som att man driver ett eget företag eller går en utbildning. Går du en utbildning är det inte ovanligt att du måste plugga även på ferierna, och har du företag så kanske du måste jobba när alla andra är lediga. 

Jag tror att förväntningarna på semester hade varit mer realistiska för fler om det hade funnits utrymme för fler sorters anställningsformer, livsstilar och sätt att få betalt. 

Mer i morgon.


Vill du läsa hela Gustav Gelins krönika, finns den här.