Vad får det lov att vara i dag?

I det lilla samhälle där jag bor har vi en hel del butiker, fler än man kanske skulle kunna tro för att vara en kommun med sjutusen invånare i centralorten och många shoppingmetropoler en kort bil- eller tågresa bort. Vi har bokhandel, optiker, kiosker, klädaffärer, blomsterhandel, charkuteri, konditori, delikatessbutik och en hel del till.

Jag hade inte gått under om alla de butikerna försvann – jag hade kunnat handla mat på Ica i grannkommunen, och kläder köper jag ofta i andra städer. Så jag hade sluppit svält och gå naken.

Men min själ hade blivit lite mindre.

I dag gick jag till charkuteriet och köpte ett kilo prima högrev, ett halvkilo alldeles nymald nötfärs och ett hekto salami. Färsen är så fint mald att den nästan blir krämig, till skillnad från den färdigpackade grova massan som går under namnet köttfärs i snabbköpet. Jag gick in i grannbutiken – delin – och köpte en bit lokalproducerad herrgårdsost och en liten camembert från Normandie. Ett litet samtal, en möjlighet att smaka om jag ville, en fråga om hur det är.

Och varje gång jag går ut ur de små lokala butikerna undrar jag varför jag inte handlar allt där. Det är inte någon större pris- eller tidsvinst att handla på Konsum eller Ica, och så mycket bättre mat jag får av de där småbutikerna.

När besökte du din lokala charkuterist senast?

Blogginlägg nr 5 i Blogg100-utmaningen.

Logga ut, logga in

”Först så går det upp, så går det ner, så går det upp …” brukade vi sjunga när jag var liten och vi bilade genom det kuperade östgötska landskapet på väg till mormor.

Lite så är det med min nerväxling. Ibland växlar jag ner – jobbar lite, jobbar ännu mindre, jobbar minst. Ibland växlar jag upp – jobbar mer, jobbar ibland för mycket. Det är svårt att hitta ett gyllene mellanläge: Så här mycket är lagom för mig att arbeta.

Samtidigt ifrågasätter jag allt mer vad egentligen arbete är.

I dag går jag ner i arbetstid igen. Eller: Jag arbetar åtta timmar, fyra dagar i veckan i en tillsvidareanställning. De andra tre dagarna – och en hel del av kvällarna – ägnar jag åt liknande saker som jag gör i min anställning. Jag skriver, fotar, pratar med folk, läser korrektur. Ibland får jag betalt, ibland inte. Är det jobb? För jag ägnar lika mycket tid åt annat jag tycker är kul: åker på utflykt, bakar, fixar i trädgården, målar om huset och träffar vänner. Det är alla grejer som jag skulle kunna få betalt för, om jag hade valt den inriktning: som resejournalist, bagare, trädgårdsmästare, målare och partyfixare. Eller nåt annat.

Vad är jobb? Vad är fritid? Vad är nerväxling? Och när upplever vi att vi arbetar för mycket?

Efter att i två decennier aktivt funderat över arbetslivet, vet jag allt mindre om det.

Blogginlägg nr 4 i Blogg100-utmaningen.

Gästblogg: Den nya lyxen

I dag skriver gästbloggaren och entreprenören Lukas Lilja (obs! vi är inte släkt, vad vi vet) om sin syn på den nya lyxen, och det klädmärke han startat. Skriv du med – mejla till post@karinlilja.se!

Efter att ha bott på ett par olika platser i världen har jag ändrat syn på lyx. I vissa delar av världen ses IKEA möbler som något lyxigt och fint, I Shanghai envisas många med att köra till jobbet fastän det tar längre tid än att ta tunnelbanan. Historiskt har attribut vi givit åt varor också förändrats, tex var ris något av det finaste man kunde bjuda på en gång och man fick inte servera lax mer en ett visst antal gånger i veckan till arbetare då det ansågs vara undermålig mat.

Det är inte varan i sig, utan varumärket och exklusiviteten som spelar roll. Men varumärken är ändå viktiga: vi visar var vi befinner oss i livet, vilka värderingar vi representerar. För vart du än är, kommer din omgivning att tänka en rad omedvetna tankar när de ser dig. I experiment har man kunnat påvisa att vi litar mer på personer som bär märkeskläder. Så oavsett om vi ”genomskådar” lyxen och varumärkena, så finns det rationella argument till visa upp sig med lyx-artiklar och varumärken.

Klädmärket Livestyle

Idén till klädmärket Livestyle jag precis startat, kom jag på när jag jobbade inom bank/finans och behövde handla nya kläder. Då jag hade läst en lång rad årsrapporter från bland annat kända klädmärken, visste jag precis hur man tänkte kring varumärken, kundens uppfattning och hur man tar ut största möjliga marginal på produkterna.

Samtidigt visste jag, sedan en längre tids vistelse i Kina, precis hur det ser ut där kläderna tillverkas och vad arbetarna tjänar. Vilken skjorta, och vilken kavaj jag än tittade på, så sa de samma sak till mig: Du har gått på det här, du köper hela världsbilden, du stöder systemet, och nu skall jag med klädmärket gå runt och visa alla att jag gjort min lilla del i att utarma och förgifta åkermark, och att utnyttja billig arbetskraft utan rättigheter – allt för att öka ett börsnoterat bolags vinster lite mer.

Så kom jag att tänka på ett citat av Mahatma Ghandi:

There is no beauty in the finest cloth if it causes hunger and unhappiness.

Den dagen gick jag ut ur affären. Men jag var tvungen att komma tillbaka.

Jag frågade mig: Istället för att skillnaden mellan det klädesplagget kostar att tillverka och det vi är villiga att betala för det, skall gå till reklam och PR, skulle vi inte kunna tillverka kläder som faktiskt gör en skillnad till det bättre för människors liv? Forskning har visat att lycka som uppnås med konsumtion snabbt försvinner, medan lycka från att ge och dela med sig ligger kvar mycket längre i sinnet. Så varför finns det ingen som kan ge mig den känslan, att varje gång jag tar på mig ett plagg så påminns jag om att jag bidragit med något som faktiskt gjort världen något lite bättre.

Senare i karriären när jag blivit bättre på IT-system så mognade tanken till en fullt genomförbar plan.

Vi börjar med landminor, för att det är en viktig sak att röja en mina. Men vi kommer inte sluta där.  Livestyle skulle kunna bli ”det nya guldet”. Istället för att visa hur framgångsrik man är genom att skaffa sig en sällsynt metall, kan man få visa sin framgång och sina värderingar på ett bättre sätt, på ett sätt som faktiskt för mänskligheten framåt.

Det är den nya lyxen för mig.

Lukas Lilja

Läs mer:

I’ve got you labelled 

Happiness comes from giving, not from buying and having

Livestyles egen hemsida

Allt har ett pris

Vi satt och pratade på lunchen om att det nu var dags för att ta fram höstkläderna. Om att vi hade halsdukar och mössor som vi kunde använda, men att det ju var som förgjort med att hitta hela vantpar, särskilt om man hade barn.

– De där små barnfingervantarna, det försvinner alltid någon, sa min kollega som har barn i förskoleåldern. Och man orkar ju inte leta heller. Blir man av med dem på lekplatsen får de ligga.

– Och skulle man köpt tio par av samma sort, skulle man kunna ge sig den på att det bara är högervantarna som försvinner, sa jag.

Vår chefchef petade i salladen och sa:

– Det är för att vantarna är för billiga.

Hon är ekonom, så vi tänkte till. Kunde hon ha rätt? Tja, jag har haft mina vantar i tre år. Jag fick dem i födelsedagspresent, så jag vet inte vad de kostade, men jag vet var de kom ifrån: från en fårfarm norr om Höör. Jag har klappat släktingarna till det lamm vars päls vantarna är gjorda av. Det är värdefullt.

– Ja, fortsatte chefchefen. Och de där barnfingervantarna, vad kostade de?

Några tior.

– Och då kan du lika gärna glömma dem på lekplatsen, för det kostar inte så mycket med nya.

Slit och släng. Fan.

Alternativkostnader

Inom ekonomin talar man om alternativkostnaden. Förutsatt att resurserna är begränsade, är alternativkostnaden det potentiella värdet av det alternativ man inte valt att nyttja om man står och väljer mellan två likvärdiga möjligheter.

Exempelvis om istället för att spara sina pengar mot ränta funderar över att betala av på sina lån, så finns det en alternativkostnad för att betala lånen, nämligen uteblivna ränteintäkter – men de vägs kanske upp av att man slipper månadskostnaden för lånet.

Man kan se så på tid också. Om tid är en begränsad resurs – och det är det för den flesta av oss – kan man fundera över alternativen att lönearbeta x antal timmar eller att göra något annat den tiden. Låt säga att du kan gå ner i arbetstid en dag varannan vecka. Din kostnad för detta är uppenbar: du förlorar 10% av din inkomst.

Men att inte arbeta den dagen gör att du kan dra ner på andra kostnader: kanske pendlingsavgifter, bensin, parkering, lunch, impulsshopping etc. Det finns kanske en långsiktig vinst att göra, som minskad stress, minskad risk för att bli smittad av förkylningsvirus och därmed få sjukdagar senare. Det finns kanske också en kort/långsiktig vinst, som att du kan ägna tid åt motion och självförverkligande på den där lediga stunden.

Så även om kostnaden för att gå ner i arbetstid till synes är hög, kanske den vägs upp ändå. Räkna på det.