Ensam hemma

Att vara ensam är mångas skräck, medan andra – som jag – behöver vara ensamma ibland. Så för mig är några timmars eller dagars ensamhet mumma. Jag får tid att tänka, göra saker i min egen takt, äta när jag vill, sova när jag vill. 

I sin ganska opraktiska handbok How to Be Alone skriver Sara Maitland att ensamma människor traditionellt setts som ”sad, mad and bad”. Man ”måste” vara ledsen om man är ensam, kanske lite galen, en ”dålig människa”, eller helst alltihop på en gång. 

Naturligtvis är det inte så. Det är många kloka, visa och kreativa människor som levt delar av sitt liv mer eller mindre ensamma. Genom att orka att vara ensam med sig själv ibland, lär man känna sig själv, och därigenom blir umgänget med andra bättre och friare, menar Maitland. Hon skriver:

”… even those who know that they are best and most fully themselves in relationships (of whatever kind), need a capacity to be alone, and probably at least some occasions to use that ability.”

Just nu är jag väldigt sällan helt ensam. Jag är omgiven av familj, arbetskamrater, människor på tåget och i stan, och jag är välsignad. Därför är ensamhet en lyx för mig. Det betyder inte att jag stänger ute världen, föraktar eller förkastar den, tvärtom: det betyder att jag orkar ta in mer, lyssna mer, leva mer. Är inte det lyxigt, så säg?


Boken jag citerade heter How to Be Alone och är skriven av Sara Maitland i The School of Lifes fiffiga självhjälpsserie.

Inte sitta åt någonstans

Jag har gått upp några kilon igen – jag lider av det som i tidningarna kallas jojo-vikt, vilket låter roligare än det är – och en morgon satt alla behåarna för hårt åt. Eftersom det var lördag och jag tänkte ägna dagen åt trädgårdsarbete, prata med mina barn, laga mat och tänka, tog jag på mig ett linne istället. Över det en lös klänning, och så tänkte jag på Umberto Eco.

I en essä från 1976 i Corriere della Sera beskriver han hur jeans påverkar menligt på tankearbete.

”Ett klädesplagg som trycker ihop testiklarna får en att tänka annorlunda”, skriver han bland annat. Och:

”Det var inte bara det att plagget ålade mig en hållning: genom att fokusera min uppmärksamhet på hållningen tvingade det mig att leva utåtriktat. Det reducerade med andra ord min andliga träning.”

Eco fortsätter sedan att plädera för att gå i lösa klädesplagg, som munkarnas kåpor, ”tanken skyr trikåer”. Han funderar över om förtrycket av kvinnan förstärkts dubbelt av att vara slav under modet: inte bara tvingas hon vara ett objekt, något att åtrå – hon förslavas också eftersom kläderna tvingar henne att ”psykologiskt leva för det yttre”.

”Denna reflektion har ett visst värde eftersom den låter oss upptäcka att de jeans som modet idag påtvingar kvinnan och som är en skenbar symbol för frigörelse och jämställdhet med männen är ännu en fälla som gillrats av Makten, för de frigör inte kroppen utan underkastar den tvärtom nya konventioner och stänger in den i nya pansar som inte förefaller vara pansar eftersom de skenbart inte är ‘kvinnliga’.”

Jag ska inte bära åtsittande plagg. Min kropp ska vara fri.


Citat ur Umberto Ecos Vad kostar ett mästerverk?, en essäsamling från 1987, Brombergs förlag. Vem som översatt från italienskan nämns inte i den pocketupplaga jag har.