Balans

”Men du ser ju tio år yngre ut”, sa väninnan vänligt på tåget i morse. ”Vad har hänt?”

Jag berättade om att jag släppt taget om att försöka komma i form på gymmet eller Friskis. Istället tar jag långa promenader, går på mediyoga om lördagsmorgnarna och har lärt mig qigong som jag gör i princip varje dag. Jag mediterar också ibland.

Yoga har jag gjort till och från sedan åttiotalet, men qigong är en för mig ny bekantskap, och jag har blivit så förtjust. Jag, som aldrig lyckats hålla igång ett träningsschema, ställer mig glatt de flesta kvällar efter middagen och gör min qigong. Det börjar bli en vana, och de kvällar som jag ger mig själv ”ledigt” har jag börjat sakna den enkla ritualen.

Så enkelt. En sådan skillnad.

Blogginlägg nr 8 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Elvert Barnes

Apostlahästarna

På den tiden jag bodde i centrala Stockholm ägnade jag mycket tid åt att promenera. Jag gick från Kungsholmen över Västerbron. Från Södra station till Norra. En äldre dam jag känner i Stockholm går gärna så långt hon bara orkar från sitt hem, och sedan tar hon tunnelbana, buss eller spårvagn hem. Så smidigt med bra kollektivtrafik.

Den mållösa promenaden är en lyx. Ska vi gå, så ska vi gå med pinnar eller i varje fall med ett tydligt syfte – bränna kalorier! – eller mål – konsum! – annars får det vara. Att promenera görs ”för att få lite luft”, som en del av en antistressbehandling eller för att gå ner i vikt. Men med hunden som anförvant kan du flanera bäst du vill: på ytan ser du ut att göra en trist hushållssyssla, men jag tänker mer på hundpromenaden som att vi är två sköna typer som är ute och kollar lite. (Särskilt i februari och snöglopp är det bra att tänka så.)

I Dagens Nyheter skriver journalisten Sverker Lenas bra om detta att gå. Sverker Lenas utgår från ett samtal med författaren Frédéric Gros, vars bok om gåendets filosofi nyss kommit ut på engelska under titeln A philosophy of walking (den hamnade direkt på min önskelista!). Gros säger:

”– Man måste komma ihåg att fotvandring länge betraktades som en påfrestning, en synonym till social misär: de som går har inga pengar. Paradoxen är att i dagens höghastighetssamhällen har gåendet nästan blivit en lyx, i alla fall en etisk sådan: lyxen för dem som kan ge sig tid att se, att leva, att känna (—).”

En lyx, javisst, men enklare att genomföra än såväl surdegsbak som yoga. Ta fötterna till hjälp nästa gång för lite instant luxury


Artikeln jag refererar till finns här:  Klara, färdiga, gå! Promenaden – den nya rörelsen Tyvärr ligger den bakom en betalvägg så bara prenumeranter och andra betalande kan läsa.