Från grunden

En sak jag velat ge till mina barn – och som jag tror att jag lyckats med – är att visa hur saker och ting görs. Särskilt mat. Jag lagar sällan med halvfabrikat, utan gör mat ”från grunden”, vilket är ett hiskeligt uttryck. ”Från icke-industriproducerade kemikalier”, kanske? Eller – från råvaror som är odlade eller uppvuxna från levande materia, och där man känner igen ursprunget hela tiden? Köttfärs ser man ju är ett del av ett djur, även om det är väldigt, väldigt pyttigt.

Desto roligare nu när killarna börjar bli lite större och de självmant lagar mat. Det är inte snack om att värma några Gorby’s, för jag tror inte att de vet vad det är. Visst har vi haft Mamma Scan på matbordet, och visst slinker det igenom någon färdig fiskpanett, men minst lika ofta har vi hemrullade köttbullar och panerad fisk, så de vet vad det är de äter. Nu vet de hur man kan laga dessa rätter själv, även om de ofta väljer enklare rätter, som pasta eller pannkaka, när det är deras tur att laga.

I kväll har jag och trettonåringen tillsammans lagat marshmallows för första gången i båda våra liv. Vi gillar marshmallows, men efter den senaste påsen tittade vi på varandra och sa: Det här borde vi kunna göra själv. Och det kunde vi, förstås. Så nu vet vi att marshmallows består av socker, sirap, salt, vaniljsocker, sockerfärg och djurhudar (gelatin). Antagligen samma som när vi köper i affären. Med den skillnaden att vi har lärt oss något och har full koll på vad det är vi stoppar i oss.

Blogginlägg nr 20 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to poppet with a camera

Och två par strumpor till lille lille bror

Här om veckan kom ett efterlängtat paket hem till mig. Det var två nystan entrådigt ullgarn från Filtmakeriet i Hälsingland. Varsamt nystade jag ullen till en stor boll och började sticka en sjal av garnet. Så drygt det var! Och vackert!

Det Filtmakeriet gör, och flera andra småspinnerier runt om i landet (till exempel Ullcentrum), är att ta vara på en unik naturresurs som mest bara går till spillo i Sverige – fårull. Ton prima fårull bränns varje år, när det istället skulle kunna bli garn och varma kläder, husisolering och mycket annat. Tack var entusiaster börjar allt fler få upp ögonen för den fina svenska ullen, och ett sätt att bidra är att köpa din ull från de små spinnerierna.

Vilka fler naturresurser slänger vi bara? Och hur kan jag och du bidra till en förändring?

Tidningen Hemslöjd hade en intressant artikel på ämnet för ett tag sedan för den som vill veta mer.

Blogginlägg nr 3 i Blogg100-utmaningen.

Skriva fint

Jag kan skriva vackert och har tränat kalligrafi. Ändå slarvskriver jag nästan jämt så att ingen kan läsa det jag skriver för hand. Därför skriver jag i datorn istället.

Kanske kan en riktigt vacker handstil ses som en lyx. Att ha tid att forma bokstäverna långsamt; inte låsa handen i ett stressat krampläge utan se till att bågar och böjar placeras där de ska.

Går på biblioteket och letar böcker om skönskrift. Hittar mest böcker om kinesisk och japansk kalligrafi, några enstaka böcker om ”så börjar du med kalligrafi” samt någon biografi och historik. Alla skyltar på biblioteket är formade i dator. Alla skyltar på stan är formade i dator. 

De handtextade skyltarna utanför livsmedelsbutikerna (ExtraPRIS! Bananer 20 kr/kg) är ersatta av datorgenererade affischer, anpassade efter en central varumärkesplattform. Det handskrivna jag ser är en och annan tag som snabbt tvättas bort. Inte ens Bostad sökes-lapparna är handskrivna, utan snyggt utskriven datorskrift.

Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till papper och penna i allt. Men jag undrar vad som försvinner med konsten att skriva vackert för hand. Kanske någon eftertänksamhet. Kanske en känsla av kroppens enhet med tanken.

Livet är inte en tävling

Jaha, så hände det igen. En ny bekant – högpresterande, driven, välutbildad kvinna i medelåldern – började ursäkta sig för mig för att hon inte ägnar sig åt trädgård. Gav i korta drag sitt livs historia som verkligen var hårresande och sa att det var därför hon inte hade trädgård. Som jag.

Det är som om det är något alla mina nya vänner och bekanta måste igenom. Förklara varför de inte är så bra på trädgård, handarbete eller matlagning, vilket är mina stora intressen. Varför de inte har läst så många böcker. Som jag.

Jag brukar inte säga så mycket, men tänker: Men det är ju det jag gör. Jag har ingen sport jag är särskilt bra i utan motionerar mest till husbehov. Jag äter för mycket socker och andra kolhydrater, och fett, alldeles för mycket fett. De senaste tio åren har jag av olika skäl inte åkt på särskilt långa resor, shoppat så mycket, gått på så många biovisningar eller konserter – inte för att jag inte hade velat, men jag har valt bort. Jag är usel på att städa.

Det jag gör är att vara i trädgården, läsa, laga och odla mat, måla om mitt skruttiga hus, åka på utflykter och handarbeta. Jag umgås även med mina barn, min släkt och vänner, och så jobbar jag. Jag gör inget annat. Inte konstigt att det blir ganska mycket av det jag koncentrerar mig på. Jag är en väldigt tråkig människa och kan sällan hänga med i snacket om senaste filmen eller bra badstränder i Thailand. Däremot trivs gardenian i mitt växthus, och det är jag glad för.

Att dessa duktiga, duktiga, duktiga kvinnor måste igenom denna vall av prestationsångest är en sorg. Livet är så kort – varför tävla bort det?

Trassel

En stor del av denna dag har jag ägnat åt att nysta upp ett trassligt garn. Det har legat i sin slarviga hög så länge, och jag har tänkt: En dag ska jag göra ett rejält nystan av det. I dag var det den dagen.

Så jag har nystat. Och nystat. Och tänkt: Det är en ynnest att kunna lägga större delen av en dag på att nysta upp garn. 

Så smart också – jag ser verkligen ut som om jag har något nyttigt för händer (vad kan vara präktigare än ett handarbete?) samtidigt som jag kan gå undan och egentligen inte göra något speciellt. Det är ju inte så att världen går under om inte garnet reds ut; garn och garnbutiker finns det gott om; det skulle kosta några tior högst att köpa ett nytt. Men med ett garn för händerna kan jag få fokus och skapa ett fridfullt rum för mig själv, mitt bland dataspelande barn och gräsklippebuller.

Man skulle nog kunna sälja metoden dyrt till en mindfulnessinstruktör. Visst har mina tankar kunnat vandra iväg, men garnet har ständigt dragit dem tillbaka till nystandet.

Min andning har blivit långsammare, djupare under dagen. Axlarna har sjunkit. Högst troligen har jag löst ett par tre stycken världsproblem av rena farten.

Stressad? Jag ordinerar dig ett rejält nystan av tweedull. Och gott om tid.