Ett hundliv

Kom hem från jobbet idag och min man berättade att han varit hos veterinären med hunden. Hunden har problem med ögonen, och någon de mött på morgonens promenad hade sagt att det nog rörde sig om cancer. Hur nu man kan se cancer på långt håll. Det är väl hundar som kan sniffa sig till sjukdom, inte människor?

Min man hade kört i ilfart till vår snälle veterinär som hade tagit sig en titt. Först hade han tröstat och sagt att det är så en hunds liv är: kort. Även med cellgifter så blir livet inte så hemskt mycket längre. Lika bra att. Bäst att förbereda sig.

Sedan tittade han lite noggrannare, för han visste ju att han inte kunde sniffa sig till sjukdom. Tittade på ögat och den konstiga inbuktningen bakom ögat. Nejdå, hunden har inte cancer. Han är blind på ena ögat, men dödssjuk är han inte.

Så får vi lyxen att leva med en hund lite längre. Och hunden får lyxen av ett liv, ett riktigt hundliv.


Blogginlägg nr 2 i Blogg100-utmaningen.

Apostlahästarna

På den tiden jag bodde i centrala Stockholm ägnade jag mycket tid åt att promenera. Jag gick från Kungsholmen över Västerbron. Från Södra station till Norra. En äldre dam jag känner i Stockholm går gärna så långt hon bara orkar från sitt hem, och sedan tar hon tunnelbana, buss eller spårvagn hem. Så smidigt med bra kollektivtrafik.

Den mållösa promenaden är en lyx. Ska vi gå, så ska vi gå med pinnar eller i varje fall med ett tydligt syfte – bränna kalorier! – eller mål – konsum! – annars får det vara. Att promenera görs ”för att få lite luft”, som en del av en antistressbehandling eller för att gå ner i vikt. Men med hunden som anförvant kan du flanera bäst du vill: på ytan ser du ut att göra en trist hushållssyssla, men jag tänker mer på hundpromenaden som att vi är två sköna typer som är ute och kollar lite. (Särskilt i februari och snöglopp är det bra att tänka så.)

I Dagens Nyheter skriver journalisten Sverker Lenas bra om detta att gå. Sverker Lenas utgår från ett samtal med författaren Frédéric Gros, vars bok om gåendets filosofi nyss kommit ut på engelska under titeln A philosophy of walking (den hamnade direkt på min önskelista!). Gros säger:

”– Man måste komma ihåg att fotvandring länge betraktades som en påfrestning, en synonym till social misär: de som går har inga pengar. Paradoxen är att i dagens höghastighetssamhällen har gåendet nästan blivit en lyx, i alla fall en etisk sådan: lyxen för dem som kan ge sig tid att se, att leva, att känna (—).”

En lyx, javisst, men enklare att genomföra än såväl surdegsbak som yoga. Ta fötterna till hjälp nästa gång för lite instant luxury


Artikeln jag refererar till finns här:  Klara, färdiga, gå! Promenaden – den nya rörelsen Tyvärr ligger den bakom en betalvägg så bara prenumeranter och andra betalande kan läsa.

Hunden

Hunden snor min sko när jag kommer hem. Springer ut med den på gräsmattan.  Lek med mig!

Jag slänger mig på soffan och säger: Nej, nej, nej, jag är för trött, jag har varit på kontoret hela dagen, jag orkar inte. Jag ska titta på teve, äta en macka och tycka lite synd om mig.

Voff, lek med mig!

Han kommer in och buffar mig på magen. Okej, jag kan behöva klippa av några överblommade rosor. Jag följer med.

Hunden tar för säkerhets skull ytterligare en sko i gisslan och rusar ut på gräsmattan med öronen flaxade runt den lurviga kroppen.

Jag slänger en blå tuggleksak och lyckan är total.

Så många överblommade rosor hittar jag inte och hunden har fått upp ett spår och börjat fundera på annat, så jag går in. Full med energi. Ingen mer teve ikväll.

Lek med mig.