Inte imponerad

Joshua Becker skrev för ett tag sedan på sin blogg Becoming Minimalist (om du inte följer, gör det!) om vad som inte imponerar längre när man börjar leva mer prylfritt. Not impressive, kallade han inlägget, och han radade upp saker som inte längre imponerar på honom:

  • Märket på klädesplaggen
  • Hur många karat dina juveler är
  • Hur dyr din bil är
  • Hur stort ditt hus är
  • Hur mycket pengar du har på kontot
  • Vilken modell din mobiltelefon är
  • När du går i pension
  • Fotona i dina sociala medier-konton

Tänkvärt, men förutom den första och den sista punkten kände jag mig inte särskilt träffad. En del – som när man går i pension och det där med juvelerna – känns lite amerikanskt. Man viftar inte med förlovningsringen här på samma sätt som över där, är min erfarenhet.

Men det finns ju annat som jag har slutat imponeras av, i varje fall sedan jag började experimentera med nerväxling. Vad sägs om:

  • Hur många timmar i veckan du jobbar. Blir du coolare för att du har sexti, sjutti, åtti timmars arbetsvecka? Är du sämre för att du jobbar kortare? Knappast, va. (Även om vi än en gång återvänder till frågan vad jobb egentligen är.)
  • Hur många utlandsresor du åker på. Jag unnar dig alla resor, men det kan vara jättebra att stanna hemma också.
  • Hur duktiga dina barn är. Visst, har kanske inte med nerväxling eller prylfrihet att göra, men jag upplever att vi allt som oftast använder våra barns prestationer som ett mått på hur lyckade vi är. ”Här är Anton, min son. Han kunde simma när han var tre, spelar fiol som en gud, leder skytteligan på dagis och äter dessutom upp sin sallad.” Och det betyder …?
  • Hur miljömedvetna och avslappnade vi är. Det här är en riktig slamkrypare i stressbranschen. Men visst är det fler än jag som stressas av hur mycket yoga ”alla” gör, hur mycket biodynamiskt odlade grönsaker ”alla” äter, hur härligt många pilgrimsvandringar ”alla” hinner delta i. Jag hoppas verkligen inte den här sajten bidrar till den stressen, utan snarare visar på att vägen framåt sällan är särskilt rak, och att den ibland går mer bakåt än framåt, trots alla solhälsningar och havremjölkslattar.

Tja, det finns säkert fler. Vad säger man? Släpp taget! Fast det kan vara enklare sagt än gjort. Mer om det senare.

Blogginlägg nr 9 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you epSos!

Jag rear ut min själ!

Bokrean drog i gång här om veckan. Jag går förbi bokhandeln Gleerups när jag ska till jobbet, och det brukade vara ett helt galet ställe när rean drog igång. I år har det verkat lugnt.

Jag sätter mig framför datorn och letar efter böcker på Bokus istället. Flera av de böcker jag letar efter är utgångna. Mina egna böcker är till stor del borta ur sortimentet – good riddance. Dags att gå vidare. Men bland de stora författarna kan det vara minst lika svårt att hitta verk i bokhandeln. Som Birgitta Trotzig, nyligen bortgången och medlem i Svenska Akademien. Av det tjugotal titlar hon publicerade, finns bara två-tre att köpa. Författare efter författare – det går inte att läsa sig genom ett författarskap utan ett gediget detektivarbete på bibliotek och antikvariat.

Det är väl känt att det ges ut tusentals titlar i Sverige varje år, åtskilliga fler i hela världen. Under ett fåtal år – kanske tre – ska de säljas. Efter denna intensiva försäljningstid, blir det – med lite tur – bokrea, och sedan återstår makulering. Ett enormt resursslöseri med träd, tid och tankekraft. Alternativen finns ju: eböcker, bloggar och sociala medier; egen utgivning och småförlag med long tail-tänkande.

Bokindustrin som den ser ut i dag är inte hållbar. Att vi alla skriver är. Men bokindustrin är en dinosaurie – vi behöver skriva, men vi behöver inte skriva böcker.

Mujica fattar

Läser en artikel om Uruguays president José Mujica i Dagens Nyheter. Mujica säger:

”Det viktigaste i ditt liv är inte ekonomi. Du förälskar dig inte i ekonomi. Du skapar inte barn av ekonomiska skäl. Ändå pratar alla om pengar. Det viktiga är tid. Den skapar din frihet. Men om du hela tiden måste jobba för att betala av allt du köpt är du inte fri längre.”

Och så säger han:

”Du har tio par skor, men du vill ha trettio. När du har trettio par skor vill du ha femtio. Köphetsen tar aldrig slut. Vet du vad aymaraindianerna i Bolivia brukar säga? (—) Fattig är den som hela tiden behöver mer.”