Andas

Det har varit en snörvlig vinter för många. Långt in i mars skräller hostan på pendeltåget, i affären, på kontoret. Kollegor ursäktar en luguber uppsyn med att de inte kunnat sova på grund av hosta.

Själv har jag klarat mig undan, och jag har kunnat ägna mycket tid åt att andas mig själv till lugn. Det är en lyx!

Att andas! Att dra ett djupt andetag, att dra in frisk luft i hela lungor är läkande. Och det är en lyx, inte bara i förkylningstider, utan för att det blir allt mer ovanligt. Fickorna med ren luft är inte så många i storstadsområdena. Eller så förstör vi våra lungor när vi röker.

Jag andas med tacksamhet.

Blogginlägg nr 23 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Michael Yan

Inte sitta åt någonstans

Jag har gått upp några kilon igen – jag lider av det som i tidningarna kallas jojo-vikt, vilket låter roligare än det är – och en morgon satt alla behåarna för hårt åt. Eftersom det var lördag och jag tänkte ägna dagen åt trädgårdsarbete, prata med mina barn, laga mat och tänka, tog jag på mig ett linne istället. Över det en lös klänning, och så tänkte jag på Umberto Eco.

I en essä från 1976 i Corriere della Sera beskriver han hur jeans påverkar menligt på tankearbete.

”Ett klädesplagg som trycker ihop testiklarna får en att tänka annorlunda”, skriver han bland annat. Och:

”Det var inte bara det att plagget ålade mig en hållning: genom att fokusera min uppmärksamhet på hållningen tvingade det mig att leva utåtriktat. Det reducerade med andra ord min andliga träning.”

Eco fortsätter sedan att plädera för att gå i lösa klädesplagg, som munkarnas kåpor, ”tanken skyr trikåer”. Han funderar över om förtrycket av kvinnan förstärkts dubbelt av att vara slav under modet: inte bara tvingas hon vara ett objekt, något att åtrå – hon förslavas också eftersom kläderna tvingar henne att ”psykologiskt leva för det yttre”.

”Denna reflektion har ett visst värde eftersom den låter oss upptäcka att de jeans som modet idag påtvingar kvinnan och som är en skenbar symbol för frigörelse och jämställdhet med männen är ännu en fälla som gillrats av Makten, för de frigör inte kroppen utan underkastar den tvärtom nya konventioner och stänger in den i nya pansar som inte förefaller vara pansar eftersom de skenbart inte är ‘kvinnliga’.”

Jag ska inte bära åtsittande plagg. Min kropp ska vara fri.


Citat ur Umberto Ecos Vad kostar ett mästerverk?, en essäsamling från 1987, Brombergs förlag. Vem som översatt från italienskan nämns inte i den pocketupplaga jag har.