Bokfloden väller in

2015-03-20 19.21.34

Brevlådan kan pigga upp en sjukling. I dag fick jag tjockt paket från Bokus: Vi bara lyder av Roland Paulsen och Att tänka fritt är stort; att tänka rätt är större av Erland Lagerroth. Båda är lundaforskare.

Paulsens bok om Arbetsförmedlingen har blivit mycket omskriven, så den kommer jag kasta mig över först. Lagerroths bok är som gjord för långsam-läsning, att varva mellan annat. Men det är Erland Lagerroth, och den kurs jag gick för honom för tjugofem år sedan som vände och vred på vetenskapsbegreppet, som hjälpt mig vidare som intellektuell människa. Utan den kursen, antagligen inte denna blogg. Då hade jag säkert jobbat på Arbetsförmedlingen, och letts.

Blogginlägg nr 19 i Blogg100-utmaningen.

Jag rear ut min själ!

Bokrean drog i gång här om veckan. Jag går förbi bokhandeln Gleerups när jag ska till jobbet, och det brukade vara ett helt galet ställe när rean drog igång. I år har det verkat lugnt.

Jag sätter mig framför datorn och letar efter böcker på Bokus istället. Flera av de böcker jag letar efter är utgångna. Mina egna böcker är till stor del borta ur sortimentet – good riddance. Dags att gå vidare. Men bland de stora författarna kan det vara minst lika svårt att hitta verk i bokhandeln. Som Birgitta Trotzig, nyligen bortgången och medlem i Svenska Akademien. Av det tjugotal titlar hon publicerade, finns bara två-tre att köpa. Författare efter författare – det går inte att läsa sig genom ett författarskap utan ett gediget detektivarbete på bibliotek och antikvariat.

Det är väl känt att det ges ut tusentals titlar i Sverige varje år, åtskilliga fler i hela världen. Under ett fåtal år – kanske tre – ska de säljas. Efter denna intensiva försäljningstid, blir det – med lite tur – bokrea, och sedan återstår makulering. Ett enormt resursslöseri med träd, tid och tankekraft. Alternativen finns ju: eböcker, bloggar och sociala medier; egen utgivning och småförlag med long tail-tänkande.

Bokindustrin som den ser ut i dag är inte hållbar. Att vi alla skriver är. Men bokindustrin är en dinosaurie – vi behöver skriva, men vi behöver inte skriva böcker.

Slukaråldern

Att kunna ägna sig en hel dag åt att läsa en bok som sonen rekommenderat. Som inte låg i den uppfordrande att-läsa-högen. Som är en roman i en serie, där man vet att man kommer läsa alla delarna.

Det är ren och skär lyx, och det har jag ägnat mig åt i dag. Därför ingen längre text. Gone fishing – lyxande pågår!


Vad det var för bra bok jag fastnat i? Jag håller på med Engelfors-trilogin och är nu inne på bok två, Eld. Skriven för ungdomar, men kul läsning även för vuxna.

Läsning som lyx

Vet inte vad det är med Dagens Nyheter nu för tiden, men de skriver om den nya lyxens företeelser varenda dag just nu, verkar det som. I dag skriver Kristofer Ahlström om hur läsning kanske kan ses som ett lyxigt statement i en icke-läsande värld:

”När ingen längre läser höjs alltså statusen för de som – faktiskt – gör det. I takt med att litteratur marginaliseras blir den paradoxalt nog hipp. Värde ökar i bristen på tillgång.”

Nu tror jag i och för sig att den läsning Ahlström menar är bokläsning – ta in text medelst läsning görs väl mycket i andra medier, som tidningar, bloggar, textsnuttar på nätet. Men han citerar även litteraturutredningen som visar att var fjärde pojke i nionde klass inte klarar att med lätthet läsa en enkel text. Då är det ju inte böckerna eller tidningarna eller bloggarna som blir lyxen – utan att kunna läsa över huvud taget. Och det är en lyx som inte borde vara en lyx.


 

Vill du läsa hela Kristofer Ahlströms text så kan du klicka här.