Hinklistan

Leo Baubata skrev här om dagen så insiktsfull på bloggen Zen Habits om så kallade bucket lists. Alltså en lista på saker man vill göra innan man dör. Vad det står på listan beror på vem man är. Någon skriver ”hoppa fallskärm”, någon annan ”odla engelska rosor”. Ett kanske harmlöst nöje eller ett sätt att fokusera på bollen: vad är det du drömmer om som du inte kommit loss att göra?

Men Baubata menar att hur lockande en sådan lista kan vara, är de inte är något att stå efter. Istället för att inspirera kan listan bli ytterligare en börda i livet, och hur ser vi på oss själva om vi av olika skäl inte lyckas pricka av listan? Och hur kopplade är det till en djupare mening, det som gör livet värt att leva? Blir våra liv bättre för att vi paddlat längs Amazonas eller badat naken i regnet? Kanske, kanske inte. Han skriver:

”Life isn’t a big todo list, nor is it about optimizing all the things we do in life.”

Och om vi inte vet vad meningen med vårt liv är, avslutar han så klokt, är det inte det vi ska söka efter istället?

Läs  gärna blogginlägget!

Blogginlägg nr 27 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to vreimunde

Vara vänner

Vet inte om det har att göra med att jag är fyrtiofem och därför blivit nostalgisk, men det senaste året har jag ägnat mycket åt vänner från nu och förr. Inte alla, men om man säger så här: När tillfället dykt upp att bonda med en kompis, har jag tagit det. Det har gått före. Jag har varit slapp med att själv ta kontakt, men så snart någon hört av sig: zapp!, så slänger jag mig över polaren. Det är för dyrbart att missa de tillfällen som ges.

Några hade jag inte träffat på en sisådär tio-femton år, men det har inte varit några problem. Efter några millisekunders awkwardness har snacket kommit igång, precis som då. Naturligtvis har vänskaper som pausats i något decennium stora hål i berättelsen, men vad gör det? Nu är nu, och vi är klokare och visare än vi någonsin varit. Vi går vidare, knyter ihop tråden, syr samman väven.

Andra har jag träffat regelbundet genom åren, men på något sätt är det som om vi anstränger oss mer nu att verkligen mötas. Det får ta tid. Det ska ta tid.

Kanske är det helt enkelt så att våra barn börjar bli lite större och att vi har mer tid. Kanske har vi börjat märka att livet är kort, att det är nu det gäller, och det gäller att göra bra.

För mig är nog den ultimata lyxen att hänga med kompisar. Oavsett om det bara blir en fika på stan mellan två tågavgångar eller en helg när vi vandrar i naturen. Eller nåt helt annat.

The highway’s jammed with broken heroes on a last chance power drive
Everybody’s out on the run tonight
But there’s no place left to hide
Together Wendy we can live with the sadness
I’ll love you with all the madness in my soul
Oh, Someday girl I don’t know when
We’re gonna get to that place
Where we really wanna go
And we’ll walk in the sun
But till then tramps like us
Baby we were born to run

Blogginlägg nr 26 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Eric

Workflow

Hamnade under eftermiddagen i ett jobbsammanhang som jag inte varit i på ett tag: en liten grupp som var helt synkad. Jag jobbar vanligtvis inte så nära någon i gruppen utom en, men jag kände alla.

Snabbt och intuitivt byggde vi på varandras tankar. Någon bubblade idéer, någon annan var mer eftertänksam men levererade väl avvägda guldkorn. Alla bidrog.

Jag blev fri och lycklig. Vilken rikedom! Och en lyx, för sådant flow i grupp uppstår alldeles för sällan. I varje fall i mitt liv.

Blogginlägg nr 15 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Manu Gomez!

Wow, liksom

Skrev här om dagen om saker jag inte är så imponerad av (längre), och den var inte så svår att skriva. Det är ju lätt att säga avadådå som man gör i Malmö och på så sätt glida genom. Det är ju lite tufft att säga att man inte bryr sig om guld och gröna skogar, för att tala med en dagsaktuell poet.

Men vad blir jag imponerad av? Vad tycker jag är awesome och amazing och wow, liksom? Det är inte lika lätt att svara på. Inte för att jag inte blir imponerad, utan för att det sitter mer hårt åt för mig. Men det här har jag kommit fram till att jag blir djupt impad av:

Engagemang för andras välbefinnande. Människor som drivs av sitt engagemang i en fråga, och då framför allt för att andra ska ha det bra. Många är ju engagerade för att de själva eller deras närmaste ska ha det bra – not in my backyard! – men de som framför allt känner en solidaritet med världen och handlar därefter, de kan jag bli imponerad av. Strumpstickning till människor i flyktingläger, kultur för barn på sjukhus, läxläsning i utsatta områden etc. Det kan jag bli imponerad av.

Engagemang för djur, natur och klimat. Detta ligger mig närmare till hands och jag har hållit på med det perioder av livet, men de som verkligen jobbar djupt och enträget för det liv som inte har en talan, de har min röst. Det kan vara Svenska Blå Stjärnan, Svenska Naturskyddsföreningen eller helt enkelt den som ser till att gräva en liten damm i sin trädgård för att öka den biologiska mångfalden. Det kan jag bli imponerad av.

Personlig mognad, ödmjukt avspeglad. Att nå en djupare förståelse av sitt eget och andra psyke ger ofta en lust att missionera, i varje fall för stunden. ”Förstår ni inte hur vi bör leva?” En djupare kris kan ge oväntade insikter och klarsyn, och det är lätt att börja mästra andra då. De som klarar av att nå insikter och sedan använder dem till att stötta andra på ett ödmjukt och nyfiket sätt, de blir jag imponerad av. (De är inte så många.)

Det var vad jag kom på nu. Jag kommer kanske på fler senare.

Vad blir du imponerad av?

Blogginlägg nr 13 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you La Melodie!

Tid över

gotland
Den här skylten hittade jag under Almedalsveckan i Visby. Den gjorde reklam för Gotland, men den skulle kunna göra reklam för vilken liten ort som helst.

I Höör, där jag bor, går de flesta ärenden snabbt och det blir massor med tid över hur enkelt som helst. Så att bo på ställen där man får tid över, det är ju inte så svårt. Man kan nog få tid över även om man bor på Kungsgatan i Stockholm – om det nu finns några lägenheter kvar där – om man är lite finurlig.

Men det intressant är väl inte att ha tid över? Det är väl vad man gör av tiden man har?