Balans

”Men du ser ju tio år yngre ut”, sa väninnan vänligt på tåget i morse. ”Vad har hänt?”

Jag berättade om att jag släppt taget om att försöka komma i form på gymmet eller Friskis. Istället tar jag långa promenader, går på mediyoga om lördagsmorgnarna och har lärt mig qigong som jag gör i princip varje dag. Jag mediterar också ibland.

Yoga har jag gjort till och från sedan åttiotalet, men qigong är en för mig ny bekantskap, och jag har blivit så förtjust. Jag, som aldrig lyckats hålla igång ett träningsschema, ställer mig glatt de flesta kvällar efter middagen och gör min qigong. Det börjar bli en vana, och de kvällar som jag ger mig själv ”ledigt” har jag börjat sakna den enkla ritualen.

Så enkelt. En sådan skillnad.

Blogginlägg nr 8 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Elvert Barnes

Hjärnfokus

Sedan ungefär tio år tillbaka har hjärnforskare undersökt hjärnaktiviteterna hos människor som mediterar. Studier på buddhistmunkar har blivit mycket uppmärksammade, inte minst bland människor som är intresserade av medveten närvaro. Andra forskare ifrågasatt forskningen i sig; några har kritiserat experimenten som slutsatserna dragits från, några har ansett den vara alltför kopplad till religion.

I vilket fall som helst, något händer i den mediterande människans hjärna. Om jag har förstått rätt, kan man se att en ”mental tystnad” stärker förmågan att slippa arbetsrelaterad stress, minskar depressiva tendenser och höjer livskänslan jämfört med andra tekniker som avslappningsövningar och liknande.

 

Jag har begränsad erfarenhet av längre meditation, men har positiva erfarenheter från övningar på uppemot en halvtimme. Men det är svårt! Tänk vad knepigt det är att inte försöka tänka på något speciellt. Tankarna flyger och far.

 

Att verkligen kunna få stopp på de där orden som far som pingpong genom hjärnan, det hade varit underbart. En riktig lyx! Jag tror att jag ska börja ägna mig lite mer fokuserat åt meditation. Evidensbaserat eller inte – jag tror att jag behöver det.

Intressant artikel i Wired om Dalai lama och hjärnforskning
BBC om forskningen kring meditation

Skriva fint

Jag kan skriva vackert och har tränat kalligrafi. Ändå slarvskriver jag nästan jämt så att ingen kan läsa det jag skriver för hand. Därför skriver jag i datorn istället.

Kanske kan en riktigt vacker handstil ses som en lyx. Att ha tid att forma bokstäverna långsamt; inte låsa handen i ett stressat krampläge utan se till att bågar och böjar placeras där de ska.

Går på biblioteket och letar böcker om skönskrift. Hittar mest böcker om kinesisk och japansk kalligrafi, några enstaka böcker om ”så börjar du med kalligrafi” samt någon biografi och historik. Alla skyltar på biblioteket är formade i dator. Alla skyltar på stan är formade i dator. 

De handtextade skyltarna utanför livsmedelsbutikerna (ExtraPRIS! Bananer 20 kr/kg) är ersatta av datorgenererade affischer, anpassade efter en central varumärkesplattform. Det handskrivna jag ser är en och annan tag som snabbt tvättas bort. Inte ens Bostad sökes-lapparna är handskrivna, utan snyggt utskriven datorskrift.

Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till papper och penna i allt. Men jag undrar vad som försvinner med konsten att skriva vackert för hand. Kanske någon eftertänksamhet. Kanske en känsla av kroppens enhet med tanken.

Trassel

En stor del av denna dag har jag ägnat åt att nysta upp ett trassligt garn. Det har legat i sin slarviga hög så länge, och jag har tänkt: En dag ska jag göra ett rejält nystan av det. I dag var det den dagen.

Så jag har nystat. Och nystat. Och tänkt: Det är en ynnest att kunna lägga större delen av en dag på att nysta upp garn. 

Så smart också – jag ser verkligen ut som om jag har något nyttigt för händer (vad kan vara präktigare än ett handarbete?) samtidigt som jag kan gå undan och egentligen inte göra något speciellt. Det är ju inte så att världen går under om inte garnet reds ut; garn och garnbutiker finns det gott om; det skulle kosta några tior högst att köpa ett nytt. Men med ett garn för händerna kan jag få fokus och skapa ett fridfullt rum för mig själv, mitt bland dataspelande barn och gräsklippebuller.

Man skulle nog kunna sälja metoden dyrt till en mindfulnessinstruktör. Visst har mina tankar kunnat vandra iväg, men garnet har ständigt dragit dem tillbaka till nystandet.

Min andning har blivit långsammare, djupare under dagen. Axlarna har sjunkit. Högst troligen har jag löst ett par tre stycken världsproblem av rena farten.

Stressad? Jag ordinerar dig ett rejält nystan av tweedull. Och gott om tid.