Urkopplad

Nätet gick ner här ett tag. Det kommer igen, men vi skyndar inte. Det är en lyx att vara offline. Jag kopplar upp mig kvick mot mobilen och skriver detta, men annars får det bli en kväll med stickning och teve. Som vanligt, alltså.

Det är en fröjd att se hur barnen aktiveras. Jag har normalt sett lösa tyglar när det kommer till hur mycket uppkopplade barnen får lov att vara, eftersom jag själv är online mest hela tiden. Jag vill inte ha en moral för mig och en för barnen.

Men nu när nätet är borta så gäller det för oss alla (förutom mitt något omoraliska bloggande). Efter en första ilska – äldste sonen var mitt i sista avsnittet av Game of Thrones när nätet gick – så blev de konstruktiva. Minstingen gjorde matteläxan direkt. Storkillen började rita. Nu spelar de Monopol och grälar, men det är väl en normal reaktion på det spelet som verkligen tar fram våra dåliga sidor. Hm, undrar om jag gillar dem bäst när de sitter och fnissar framför Youtube eller när de grälar över Norrmalmstorg … Det förra tror jag.

Nåja, det är ändå någonslags lyx att vara mer eller mindre offline. Även om mina barn inte riktigt håller med. Och även om jag fuskar lite just nu.

Blogginlägg nr 11 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Official GDC!

Bonderøven

Ett teveprogram som gjort stor succé sedan det började sändas i danska TV2 i mars 2008 är Hundra procent bonde. Eller Bonderøven som den heter på dansk, vilket väl närmast kan översättas med ‘bondlurken’.

I programmet får vi följa Frank Ladegaard Erichsen och hans kæreste Theresa arbete med att bli självförsörjande på en jylländsk gård. Man använder ofta gamla verktyg och är så långt i från slit-och-släng man kan tänka sig. Ja, du som läser den här bloggen och fortfarande tittar på teve vet säkert vad den handlar om. Det bara osar av ”ny lyx” i det programmet.

Jag och mannen sitter som klistrade och följer Franks vardag med grisar och ölbryggeri och husbygge och allt vad det är. Vi är inte ensamma. Bonderøven är en av danska TV2:s största tittarsuccéer, och inte bara svenskar och danskar bänkar sig inför varje avsnitt. I Norge följer man Bondeknølen och i Finland Tanskalainen maajussi lika intensivt. 

Vad är det vi längtar efter? Varför sitter vi och tittar på när någon annan klappar en hund och bygger ett växthus? Vad tillfredsställs hos oss genom att titta på Frank?  

Drömmer verkligen så många skandinaviska tevetittare om ett off-grid-liv? Eller om att odla sina egna grönsaker? Kanske räcker det att någon annan gör det åt oss, att vi kan titta på det medan vi trycker i oss några mumsmums från snabbköpet till nespresson i tevesoffan.  

Eller kanske är det som Maria Brander skriver i Expressen:

I Sverige hade vi aldrig unnat oss att njuta så där ohämmat. Här är det stressigt till och med i programmen som ska få oss att koppla av. Tina Nordström pratar snabbt och slänger ihop en fyrarätters till fredagskvällen. Ernst Kirchsteiger inreder med sådan perfektion att man får magknip. Men hos bonderöven är allt fult, brunt och lite slarvigt. Inte så mycket prestation. Mer lycka.”