Andas in genom näsan

Gick på mediyoga i Höörs utkant i förmiddags och kom att tänka på när jag och min kompis lärde oss yoga för första gången. Det var 1988, och vi gick sista året på gymnasiet. Vi gick den pluggigaste linjen – natur – på pluggstaden Lunds pluggigaste gymnasium Katte. Vi var duktiga flickor, and we went for gold. Så när vår idrottslärare hösten 1987 berättade att vi skulle under året hålla varsin gymnastiklektion, så tänkte jag inte som jag gör i dag – ”Smidigt, läraren, så slipper du förbereda ett femtontal lektioner i vår” – utan: jag ska ha bästa betyg. Min kompis tänkte likadant, och eftersom hon är strået vassare än jag, sa hon: Vi måste välja en sportgren vår lärare inte behärskar, så att hon inte kan bedöma om vi genomför passet bra eller dåligt.

Yoga. I slutet av 1980-talet höll ingen på med yoga. Det var helt fool proof.

Det visade sig att det hölls yogalektioner (”klasser” i yoga fanns inte i någons vokabulär) i IOGT-NTO:s lokaler vid Bantorget i Lund, och jag och kompisen anmälde oss för terminen. Det var vi två, läraren, en kvinna i orange kläder och Bhagwan-halsband, och så ett par softa typer till.

I dag, när jag gått åtskilliga yogaklasser, förstår jag att det var en riktigt gedigen yogautbildning vi fick. Vi lärde oss andningstekniker, meditationer och många av de klassiska ställningarna, som Hunden och Solhälsning, och också lite mer udda, som Lejonet. Antagligen var de här yogalektionerna till stor hjälp för mig och kompisen under vår stressiga sista termin på gymnasiet. Yogan satte sig, blev en grej vi gjorde. Jag har en fin bild i mitt album på mig och kompisen när vi står på Grönegatan och gör just Lejonet.

Den lektion som vi sedan höll för våra klasskamrater gick bra. Jag fick aldrig mer än mediokra betyg i gympa, men det berodde knappast på yogan.

Men efter det dröjde det minst tio år, nej femton, innan yoga började bli någorlunda vanligt förekommande i det svenska samhället. Först nu är det någorlunda lätt för mig att hitta klasser i närheten av där jag bor.

Anledningen till att jag i morse kom att tänka på mitt och kompisens yogaäventyr på 1980-talet var yogalärarens uppmaning: Varje gång är du nybörjare. Det finns ingen prestation i yoga. Jämför dig inte med andra. Hon upprepar den varje lektion. Med tanke på att jag lärde mig yoga från allra första början på grund av betyghets,  gymnasieskolans jämförelsemani och en alldeles för stor dos av ”duktig flicka”, är det en tänkvärd uppmaning.

Varje gång är du nybörjare. 

Blogginlägg nr 21 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to lyn tally

Inte imponerad

Joshua Becker skrev för ett tag sedan på sin blogg Becoming Minimalist (om du inte följer, gör det!) om vad som inte imponerar längre när man börjar leva mer prylfritt. Not impressive, kallade han inlägget, och han radade upp saker som inte längre imponerar på honom:

  • Märket på klädesplaggen
  • Hur många karat dina juveler är
  • Hur dyr din bil är
  • Hur stort ditt hus är
  • Hur mycket pengar du har på kontot
  • Vilken modell din mobiltelefon är
  • När du går i pension
  • Fotona i dina sociala medier-konton

Tänkvärt, men förutom den första och den sista punkten kände jag mig inte särskilt träffad. En del – som när man går i pension och det där med juvelerna – känns lite amerikanskt. Man viftar inte med förlovningsringen här på samma sätt som över där, är min erfarenhet.

Men det finns ju annat som jag har slutat imponeras av, i varje fall sedan jag började experimentera med nerväxling. Vad sägs om:

  • Hur många timmar i veckan du jobbar. Blir du coolare för att du har sexti, sjutti, åtti timmars arbetsvecka? Är du sämre för att du jobbar kortare? Knappast, va. (Även om vi än en gång återvänder till frågan vad jobb egentligen är.)
  • Hur många utlandsresor du åker på. Jag unnar dig alla resor, men det kan vara jättebra att stanna hemma också.
  • Hur duktiga dina barn är. Visst, har kanske inte med nerväxling eller prylfrihet att göra, men jag upplever att vi allt som oftast använder våra barns prestationer som ett mått på hur lyckade vi är. ”Här är Anton, min son. Han kunde simma när han var tre, spelar fiol som en gud, leder skytteligan på dagis och äter dessutom upp sin sallad.” Och det betyder …?
  • Hur miljömedvetna och avslappnade vi är. Det här är en riktig slamkrypare i stressbranschen. Men visst är det fler än jag som stressas av hur mycket yoga ”alla” gör, hur mycket biodynamiskt odlade grönsaker ”alla” äter, hur härligt många pilgrimsvandringar ”alla” hinner delta i. Jag hoppas verkligen inte den här sajten bidrar till den stressen, utan snarare visar på att vägen framåt sällan är särskilt rak, och att den ibland går mer bakåt än framåt, trots alla solhälsningar och havremjölkslattar.

Tja, det finns säkert fler. Vad säger man? Släpp taget! Fast det kan vara enklare sagt än gjort. Mer om det senare.

Blogginlägg nr 9 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you epSos!

Livet är inte en tävling

Jaha, så hände det igen. En ny bekant – högpresterande, driven, välutbildad kvinna i medelåldern – började ursäkta sig för mig för att hon inte ägnar sig åt trädgård. Gav i korta drag sitt livs historia som verkligen var hårresande och sa att det var därför hon inte hade trädgård. Som jag.

Det är som om det är något alla mina nya vänner och bekanta måste igenom. Förklara varför de inte är så bra på trädgård, handarbete eller matlagning, vilket är mina stora intressen. Varför de inte har läst så många böcker. Som jag.

Jag brukar inte säga så mycket, men tänker: Men det är ju det jag gör. Jag har ingen sport jag är särskilt bra i utan motionerar mest till husbehov. Jag äter för mycket socker och andra kolhydrater, och fett, alldeles för mycket fett. De senaste tio åren har jag av olika skäl inte åkt på särskilt långa resor, shoppat så mycket, gått på så många biovisningar eller konserter – inte för att jag inte hade velat, men jag har valt bort. Jag är usel på att städa.

Det jag gör är att vara i trädgården, läsa, laga och odla mat, måla om mitt skruttiga hus, åka på utflykter och handarbeta. Jag umgås även med mina barn, min släkt och vänner, och så jobbar jag. Jag gör inget annat. Inte konstigt att det blir ganska mycket av det jag koncentrerar mig på. Jag är en väldigt tråkig människa och kan sällan hänga med i snacket om senaste filmen eller bra badstränder i Thailand. Däremot trivs gardenian i mitt växthus, och det är jag glad för.

Att dessa duktiga, duktiga, duktiga kvinnor måste igenom denna vall av prestationsångest är en sorg. Livet är så kort – varför tävla bort det?