Apostlahästarna

På den tiden jag bodde i centrala Stockholm ägnade jag mycket tid åt att promenera. Jag gick från Kungsholmen över Västerbron. Från Södra station till Norra. En äldre dam jag känner i Stockholm går gärna så långt hon bara orkar från sitt hem, och sedan tar hon tunnelbana, buss eller spårvagn hem. Så smidigt med bra kollektivtrafik.

Den mållösa promenaden är en lyx. Ska vi gå, så ska vi gå med pinnar eller i varje fall med ett tydligt syfte – bränna kalorier! – eller mål – konsum! – annars får det vara. Att promenera görs ”för att få lite luft”, som en del av en antistressbehandling eller för att gå ner i vikt. Men med hunden som anförvant kan du flanera bäst du vill: på ytan ser du ut att göra en trist hushållssyssla, men jag tänker mer på hundpromenaden som att vi är två sköna typer som är ute och kollar lite. (Särskilt i februari och snöglopp är det bra att tänka så.)

I Dagens Nyheter skriver journalisten Sverker Lenas bra om detta att gå. Sverker Lenas utgår från ett samtal med författaren Frédéric Gros, vars bok om gåendets filosofi nyss kommit ut på engelska under titeln A philosophy of walking (den hamnade direkt på min önskelista!). Gros säger:

”– Man måste komma ihåg att fotvandring länge betraktades som en påfrestning, en synonym till social misär: de som går har inga pengar. Paradoxen är att i dagens höghastighetssamhällen har gåendet nästan blivit en lyx, i alla fall en etisk sådan: lyxen för dem som kan ge sig tid att se, att leva, att känna (—).”

En lyx, javisst, men enklare att genomföra än såväl surdegsbak som yoga. Ta fötterna till hjälp nästa gång för lite instant luxury


Artikeln jag refererar till finns här:  Klara, färdiga, gå! Promenaden – den nya rörelsen Tyvärr ligger den bakom en betalvägg så bara prenumeranter och andra betalande kan läsa.

Långsamt tåg

Jag pendlar varje arbetsdag mellan Höör och Lund sedan några år tillbaka. Helst hade jag sluppit att resa så mycket, men nu är det som det är.

I början såg jag till att resa så snabbt som möjligt. Jag optimerade alla tider: så lång tid tar det att cykla till tåget, då går snabbaste tåget, så går den genaste vägen över LTH-området.

Sedan tog jag en paus i pendlandet och fick ett annat jobb, fast i samma stad. Nu satsar jag på att optimera flytet: hur tar jag mig igenom min dag utan att känna mig stressad? Jag går till och från stationen, även om det tar längre tid än att cykla. På så sätt får jag lite motion och hinner fundera. Jag tar det långsamma tåget så att jag hinner läsa några kapitel i en bok eller sticka några rader. Missar jag ett tåg kommer det fler senare.

Jag pratade med en kollega som också pendlar samma sträcka.

– Jag har börjat ta det långsamma tåget, sa hon. Man hinner ju inte med annars!

Hon sitter och jobbar på tåget. Jag dagdrömmer, fejsbuckar och stickar. Var och en salig på sin fason.

Kom att tänka på Ladislaus Horatius och att det nu är mer än tjugo år sedan han nödstoppade stockholmståget.

För den som inte minns hela historien, läs här. http://1993-2013.com/