Hunden

Hunden snor min sko när jag kommer hem. Springer ut med den på gräsmattan.  Lek med mig!

Jag slänger mig på soffan och säger: Nej, nej, nej, jag är för trött, jag har varit på kontoret hela dagen, jag orkar inte. Jag ska titta på teve, äta en macka och tycka lite synd om mig.

Voff, lek med mig!

Han kommer in och buffar mig på magen. Okej, jag kan behöva klippa av några överblommade rosor. Jag följer med.

Hunden tar för säkerhets skull ytterligare en sko i gisslan och rusar ut på gräsmattan med öronen flaxade runt den lurviga kroppen.

Jag slänger en blå tuggleksak och lyckan är total.

Så många överblommade rosor hittar jag inte och hunden har fått upp ett spår och börjat fundera på annat, så jag går in. Full med energi. Ingen mer teve ikväll.

Lek med mig.

Inte sitta åt någonstans

Jag har gått upp några kilon igen – jag lider av det som i tidningarna kallas jojo-vikt, vilket låter roligare än det är – och en morgon satt alla behåarna för hårt åt. Eftersom det var lördag och jag tänkte ägna dagen åt trädgårdsarbete, prata med mina barn, laga mat och tänka, tog jag på mig ett linne istället. Över det en lös klänning, och så tänkte jag på Umberto Eco.

I en essä från 1976 i Corriere della Sera beskriver han hur jeans påverkar menligt på tankearbete.

”Ett klädesplagg som trycker ihop testiklarna får en att tänka annorlunda”, skriver han bland annat. Och:

”Det var inte bara det att plagget ålade mig en hållning: genom att fokusera min uppmärksamhet på hållningen tvingade det mig att leva utåtriktat. Det reducerade med andra ord min andliga träning.”

Eco fortsätter sedan att plädera för att gå i lösa klädesplagg, som munkarnas kåpor, ”tanken skyr trikåer”. Han funderar över om förtrycket av kvinnan förstärkts dubbelt av att vara slav under modet: inte bara tvingas hon vara ett objekt, något att åtrå – hon förslavas också eftersom kläderna tvingar henne att ”psykologiskt leva för det yttre”.

”Denna reflektion har ett visst värde eftersom den låter oss upptäcka att de jeans som modet idag påtvingar kvinnan och som är en skenbar symbol för frigörelse och jämställdhet med männen är ännu en fälla som gillrats av Makten, för de frigör inte kroppen utan underkastar den tvärtom nya konventioner och stänger in den i nya pansar som inte förefaller vara pansar eftersom de skenbart inte är ‘kvinnliga’.”

Jag ska inte bära åtsittande plagg. Min kropp ska vara fri.


Citat ur Umberto Ecos Vad kostar ett mästerverk?, en essäsamling från 1987, Brombergs förlag. Vem som översatt från italienskan nämns inte i den pocketupplaga jag har.