Och två par strumpor till lille lille bror

Här om veckan kom ett efterlängtat paket hem till mig. Det var två nystan entrådigt ullgarn från Filtmakeriet i Hälsingland. Varsamt nystade jag ullen till en stor boll och började sticka en sjal av garnet. Så drygt det var! Och vackert!

Det Filtmakeriet gör, och flera andra småspinnerier runt om i landet (till exempel Ullcentrum), är att ta vara på en unik naturresurs som mest bara går till spillo i Sverige – fårull. Ton prima fårull bränns varje år, när det istället skulle kunna bli garn och varma kläder, husisolering och mycket annat. Tack var entusiaster börjar allt fler få upp ögonen för den fina svenska ullen, och ett sätt att bidra är att köpa din ull från de små spinnerierna.

Vilka fler naturresurser slänger vi bara? Och hur kan jag och du bidra till en förändring?

Tidningen Hemslöjd hade en intressant artikel på ämnet för ett tag sedan för den som vill veta mer.

Blogginlägg nr 3 i Blogg100-utmaningen.

Jag rear ut min själ!

Bokrean drog i gång här om veckan. Jag går förbi bokhandeln Gleerups när jag ska till jobbet, och det brukade vara ett helt galet ställe när rean drog igång. I år har det verkat lugnt.

Jag sätter mig framför datorn och letar efter böcker på Bokus istället. Flera av de böcker jag letar efter är utgångna. Mina egna böcker är till stor del borta ur sortimentet – good riddance. Dags att gå vidare. Men bland de stora författarna kan det vara minst lika svårt att hitta verk i bokhandeln. Som Birgitta Trotzig, nyligen bortgången och medlem i Svenska Akademien. Av det tjugotal titlar hon publicerade, finns bara två-tre att köpa. Författare efter författare – det går inte att läsa sig genom ett författarskap utan ett gediget detektivarbete på bibliotek och antikvariat.

Det är väl känt att det ges ut tusentals titlar i Sverige varje år, åtskilliga fler i hela världen. Under ett fåtal år – kanske tre – ska de säljas. Efter denna intensiva försäljningstid, blir det – med lite tur – bokrea, och sedan återstår makulering. Ett enormt resursslöseri med träd, tid och tankekraft. Alternativen finns ju: eböcker, bloggar och sociala medier; egen utgivning och småförlag med long tail-tänkande.

Bokindustrin som den ser ut i dag är inte hållbar. Att vi alla skriver är. Men bokindustrin är en dinosaurie – vi behöver skriva, men vi behöver inte skriva böcker.

Gästblogg: Den nya lyxen

I dag skriver gästbloggaren och entreprenören Lukas Lilja (obs! vi är inte släkt, vad vi vet) om sin syn på den nya lyxen, och det klädmärke han startat. Skriv du med – mejla till post@karinlilja.se!

Efter att ha bott på ett par olika platser i världen har jag ändrat syn på lyx. I vissa delar av världen ses IKEA möbler som något lyxigt och fint, I Shanghai envisas många med att köra till jobbet fastän det tar längre tid än att ta tunnelbanan. Historiskt har attribut vi givit åt varor också förändrats, tex var ris något av det finaste man kunde bjuda på en gång och man fick inte servera lax mer en ett visst antal gånger i veckan till arbetare då det ansågs vara undermålig mat.

Det är inte varan i sig, utan varumärket och exklusiviteten som spelar roll. Men varumärken är ändå viktiga: vi visar var vi befinner oss i livet, vilka värderingar vi representerar. För vart du än är, kommer din omgivning att tänka en rad omedvetna tankar när de ser dig. I experiment har man kunnat påvisa att vi litar mer på personer som bär märkeskläder. Så oavsett om vi ”genomskådar” lyxen och varumärkena, så finns det rationella argument till visa upp sig med lyx-artiklar och varumärken.

Klädmärket Livestyle

Idén till klädmärket Livestyle jag precis startat, kom jag på när jag jobbade inom bank/finans och behövde handla nya kläder. Då jag hade läst en lång rad årsrapporter från bland annat kända klädmärken, visste jag precis hur man tänkte kring varumärken, kundens uppfattning och hur man tar ut största möjliga marginal på produkterna.

Samtidigt visste jag, sedan en längre tids vistelse i Kina, precis hur det ser ut där kläderna tillverkas och vad arbetarna tjänar. Vilken skjorta, och vilken kavaj jag än tittade på, så sa de samma sak till mig: Du har gått på det här, du köper hela världsbilden, du stöder systemet, och nu skall jag med klädmärket gå runt och visa alla att jag gjort min lilla del i att utarma och förgifta åkermark, och att utnyttja billig arbetskraft utan rättigheter – allt för att öka ett börsnoterat bolags vinster lite mer.

Så kom jag att tänka på ett citat av Mahatma Ghandi:

There is no beauty in the finest cloth if it causes hunger and unhappiness.

Den dagen gick jag ut ur affären. Men jag var tvungen att komma tillbaka.

Jag frågade mig: Istället för att skillnaden mellan det klädesplagget kostar att tillverka och det vi är villiga att betala för det, skall gå till reklam och PR, skulle vi inte kunna tillverka kläder som faktiskt gör en skillnad till det bättre för människors liv? Forskning har visat att lycka som uppnås med konsumtion snabbt försvinner, medan lycka från att ge och dela med sig ligger kvar mycket längre i sinnet. Så varför finns det ingen som kan ge mig den känslan, att varje gång jag tar på mig ett plagg så påminns jag om att jag bidragit med något som faktiskt gjort världen något lite bättre.

Senare i karriären när jag blivit bättre på IT-system så mognade tanken till en fullt genomförbar plan.

Vi börjar med landminor, för att det är en viktig sak att röja en mina. Men vi kommer inte sluta där.  Livestyle skulle kunna bli ”det nya guldet”. Istället för att visa hur framgångsrik man är genom att skaffa sig en sällsynt metall, kan man få visa sin framgång och sina värderingar på ett bättre sätt, på ett sätt som faktiskt för mänskligheten framåt.

Det är den nya lyxen för mig.

Lukas Lilja

Läs mer:

I’ve got you labelled 

Happiness comes from giving, not from buying and having

Livestyles egen hemsida

Allt har ett pris

Vi satt och pratade på lunchen om att det nu var dags för att ta fram höstkläderna. Om att vi hade halsdukar och mössor som vi kunde använda, men att det ju var som förgjort med att hitta hela vantpar, särskilt om man hade barn.

– De där små barnfingervantarna, det försvinner alltid någon, sa min kollega som har barn i förskoleåldern. Och man orkar ju inte leta heller. Blir man av med dem på lekplatsen får de ligga.

– Och skulle man köpt tio par av samma sort, skulle man kunna ge sig den på att det bara är högervantarna som försvinner, sa jag.

Vår chefchef petade i salladen och sa:

– Det är för att vantarna är för billiga.

Hon är ekonom, så vi tänkte till. Kunde hon ha rätt? Tja, jag har haft mina vantar i tre år. Jag fick dem i födelsedagspresent, så jag vet inte vad de kostade, men jag vet var de kom ifrån: från en fårfarm norr om Höör. Jag har klappat släktingarna till det lamm vars päls vantarna är gjorda av. Det är värdefullt.

– Ja, fortsatte chefchefen. Och de där barnfingervantarna, vad kostade de?

Några tior.

– Och då kan du lika gärna glömma dem på lekplatsen, för det kostar inte så mycket med nya.

Slit och släng. Fan.