Tränad att längta till ledigheten

Vi har blivit tränade i hela våra liv att det är tråkigt att hålla på med det vi gör nästan alla dagar. Det börjar i skolåldern där varje lov hajpas upp med avslutningar, sånger och tal från rektor som handlar om allt härligt man ska hitta på nu när man slipper skolan. 

Under universitetstiden – för den som studerar vidare – blir man i och för sig luttrad: en lång ferieperiod slutar allt som oftast med en omtentamen som hänger över sommarens fröjder som ett illasinnat, grått moln. 

När vi sedan lyckas få ett jobb – det vi väl förberett oss för under alla dessa år av studier, eller vad använder vi annars vår tid i skolan till? – så börjar semestersnacket tidigt varje år. ”Vad ska du göra på semestern?” 

Senare, när vi närmar oss maj-juni, ”När har du din semester?” som följs av ”Hur var semestern?” i september, då vi snabbt laddar om för att börja prata om vintersportssemestern.

Det är väl ett sätt att småsnacka om väder och vind, men i mina öron är det sludge, ordskräp vi säger till varandra på arbetsplatsen. 

Skulle det inte vara intressant om vi började hajpa vår vardag istället? ”Hur gick bussfärden i dag? Känner du dig i form för arbetsdagen?” ”Funkade mötet fint? Visst är det ett bra konferensrum? Men kaffet, gräsligt!”

Nu tror jag att vi verkligen behöver ta en paus från vardagen ibland – skolbarn som arbetskraft – för att kunna boota om hjärnan och kroppen och skapa ett själsligt basläger. Det är den ritualiserade dualiteten vardag vs semester som jag vänder mig mot. 

Om man i vardagen skulle ha en större flexibilitet så hade kanske tankarna på arbetsdagen känts lättare och förväntningarna på semestern inte varit så tunga. Kortare, men oftare, skollov. Arbetsveckor som kan se olika ut efter behov. Liv som kan levas på olika sätt. 

Ska du gå, eller?

Jargong på arbetsplats är djävulen. Alla ”Jobbar du halvtid?” till den som går hem klockan fem är förtryck. ”Hon vabbar väldigt mycket.” ”Sitter han någonsin på sitt kontor?” ”Jaha, jag kom redan klockan åtta.”

Detta kallar Cali Ressler och Jody Thompson – de briljanta kvinnorna bakom ROWE, Results-Only Work Environment – för ”sludge” (slam, dy, smörja). 

De skriver på sin hemsida:

Sludge is a powerful force in maintaining the 9-5 mentality because it reinforces an outdated concept of what “work” looks like.  It implies that “real” work can only be done between the hours of 9-5, parked at your desk, and that anyone who operates outside these prescribed conditions must somehow be goofing off or getting away with something.”

Låt oss slippa smörjan på våra arbetsplatser. En sludge-fri arbetsplats för alla!

http://www.gorowe.com/