Den borttappade rytmen

11067490_10153241226681834_7308018287337064165_nNär jag fick barn förstördes min sovrytm, och sedan dess har jag varit intresserad av detta med sömn. Först nu – ett dussin år senare – kan jag med fog säga att jag sover hyfsat gott om nätterna, men så har jag också ansträngt mig för att få nattro.

Jag mediterar och motionerar så att jag är fysiskt och mentalt genomarbetad på kvällarna; jag dricker inte te eller äter mat efter ett visst klockslag; jag kollar definitivt inte mejlen alltför sent; jag lägger mig och går upp vid ungefär samma tidpunkt varje dag i veckan; det måste vara lagom svalt och mörkt i sovrummet; och jag ägnar min sista vakna halvtimme åt att läsa en lagom tråkig bok. Då sover jag gott.

Min tonårige son sover gärna till lunchtid om han får lov, och det får han för mig. För skolan får han det dock inte, trots att forskning visar att just tonåringar behöver sova på morgonen (se här). Jag minns själv mina tonår då vi var halvt borta av sömnbrist fram till elva på förmiddagarna. Hur skulle vi kunna lära oss något då?

Sömnbrist likställs ofta med att vara berusad. I varje fall när man kör bil och behöver vara uppmärksam. Behöver man inte vara uppmärksam i skolan? Att undervisa för två dussin trettonåringar en tidig måndagsmorgon måste ju vara som att försöka lära ett gäng som är bakis något.

Jag tror att sonen och många med honom hade sett det som den yttersta lyx att hans ”arbetsplats” tog hänsyn till modern forskning inte bara när det kommer till pedagogik utan även om dygnsrytm. Det är för mig ett mysterium varför det ska ringa in så tidigt. De ska ju inte gå och mjölka korna, direkt.

Blogginlägg nr 14 i Blogg100-utmaningen.

Småbarnsförälderslyx

Jag berättade på fikarasten att jag nu  börjar ta ledigt från mitt lönejobb varannan onsdag, istället för som tidigare varje onsdags eftermiddag. På så sätt slipper jag pendlandet och får en hel dag att fokusera.

Jag förklarade att jag, på grund av tågtidtabellen, sällan kom hem förrän halv två på eftermiddagen även om jag bara jobbade till lunch, och att då var jag så trött att jag ofta somnade på soffan, och så var den lediga eftermiddagen borta.

– Åh, sa mina två kollegor som båda är småbarnsföräldrar, men en eftermiddag på sofflocket, det låter ju underbart!

Jag förklarade att jag gärna använde min lediga tid till att bygga upp andra värden än jag kan när jag sitter fast på lönejobbet. En eftermiddag på tåg och sofflock blir förlorad tid som jag kunde använt till annat bättre. Men mina kollegor, trötta av sömnlösa småbarnsnätter, hörde inte på det örat. För dem lät en tupplur som en fantastisk lyx.

– Man kanske skulle strunta i kafferasterna, sa en. Man kanske skulle kunna ta en tupplur istället.

– Ja, det vore en bra idé, fyllde den andra i.

Lyx kan se så olika ut.

Zombies i stan

Var i dag tillbaka på mitt lönejobbskontor för första gången efter en fyra veckors lång semester. Hela natten hade ett rejält åskväder levt rövare över Skåne, så av oss som var på plats var det många som sovit dåligt.

Jag höll mig pigg fram till två då sömnbristen slog mig som om huvudet hamnat mitt emellan två stora gong-gong.

 

Hetsåt lite lakrits och en frukt för att sockerchocka min hjärna och klara av att jobba några timmar till.
Helt oavsett åskvädret så hade jag säkert varit rätt trött i dag ändå, eftersom jag efter semestermånaden nu hittat min naturliga rytm: gå och lägga mig halv ett på natten, vakna kl halv nio på morgonen. De tiderna mår jag bra av, och jag har sovit gott och djupt varje natt.

 

Men när jag jobbar får jag kliva ur sängen vid en bit i sex på morgonen, så jag hade varit trött hur jag än gjort, även om jag nu blev lite extra trött av åskan.

 

En inte helt ogrundad gissning är att en stor del av oss som jobbade i Sverige i dag led av sådan semesterjetlag.
Jag undrar hur pass effektiva vi var i dag. På min arbetsplats finns ett tidsrapporteringssystem som måste följas, jetlag eller inte.
Så även om jag redan på förhand visste att jag skulle vara trött i dag (man har väl varit med) så visste jag att jag var tvungen att sätta mig på min kontorsstol senast kl 0900 i dag, annars skulle det bli märkligt i systemen.

 

Till slut bestämde jag mig att gå hem lite tidigare i stället för att sitta och stirra in i skärmen en timme till – jag kan flexa lite – och jag beslöt mig för att i morgon, då är det en annan dag.

 

Så nu sitter jag hemma och stirrar på en bit ugnspannkaka i stället.

Det måste gå att göra bättre, det här.

Det måste gå att jobba smartare.

Mer om arbetsförmåga

Sitter och läser i en rapport från Försäkringskassan som kom i december. Den heter ”Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser” och är en slutredovisning av ett särskilt regeringsuppdrag som Försäkringskassan fått. Den är bland det viktigaste jag läst i år.

Anledningen till att man fick uppdraget var att sjukdomsorsaken ”psykisk ohälsa” har vuxit snabbt i statistiken, och den är nu den allra vanligaste orsaken till att vi sjukskriver oss i Sverige. 

Det är en mängd olika psykiska sjukdomar som klumpas ihop på detta sätt. Diagnosen ”Anpassningsstörningar och reaktion på svår stress” står för ca 40 procent av de psykiska diagnoserna man fått sjukkassa för, men även depression är mycket vanligt.  

Man visar tydligt att risken för att påbörja sjukfall med psykisk diagnos är 28 procent högre för kvinnor än för män. Störst risk löper personer i 30-39-årsåldern och föräldrar till barn under tretton. Man visar på andra riskfaktorer, som att vara singel eller änka/änkling, bo i storstad och ha svårt för att sova. För män i offentlig sektor är risken större än för kvinnor. Hur ser vi på männen i våra skolor, vården, äldreboenden? Hur får de unga mammorna ihop det med hem och arbete? Hur jämställda är vi egentligen?

Rapporten lägger skulden tungt på våra arbetsplatser. Man skriver:

”Analysen (–) visar att det finns en tydlig samvariation mellan upplevda brister i psykosocial arbetsmiljö och risk att påbörja sjukfall med psykiska diagnoser.” 

och:

”Resultaten inom ramen för denna rapport har visat att en stor del av arbetet med att förebygga psykisk ohälsa borde ske på arbetsplatserna.”

Borde ske. Sker ibland. Oftast inte. 

Hur vill vi ha det? Varför jobbar vi? Hur jobbar vi? Hur ska vi leva lite bättre tillsammans?

Här är hela rapporten Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser.

Säng, säng, säng! Sova-sova-sova

Efter ytterligare en natts sömnlöshet kommer jag på vad som är en av samtidens största lyxer: att kunna sova gott.

Jag läser i Dagens Nyheter att var fjärde svensk har sömnsvårigheter, och elva procent av befolkningen har sömnproblem som kan klassas som svåra eller mycket svåra. Alltså var tionde svensk har ofta svårt att sova!

För mig började sömnproblemen när jag var gravid. Med stor mage och foglossning kan man inte sova hur som helst, och jag blev hypermedveten om min sömn. Bebisar och småbarn spädde sedan på sömnkalabaliken. 

Numera sover hela familjen mycket gott – utom jag, som oftast sover gott men har någon eller några nätter i veckan då jag inte sover eller sover illa. 

Under småbarnstiden lärde jag mig att kunna genomleva dagar utan att ha sovit ordentligt, så jag går till jobbet som vanligt, men presterar inte maximalt.  Hade jag kunnat ta en sovmorgon vid de tillfällena skulle säkert min arbetsinsats förbättras. En amerikansk undersökning visar det vi väl känner igen intuitivt, att det som går förlorat när man sovit dåligt är förmågan av att koncentrera sig och komma ihåg saker.

Annan forskning visar att det finns stora sjukdomsrisker med för lite sömn, som ökad risk för diabetes, hjärt-kärl-sjukdomar och utmattningssymtom. Det finns stor anledning för arbetsgivare och vi själva att inte ta en eller annan natts sömnbrist med en klackspark. Sova är inte något vi får göra i graven, utan något vi behöver nu – så kan vi skjuta upp det där med graven ett tag till.

DN-artikeln jag nämner kan du läsa här.
Stressforskningsinstitutet om sömn och sömnforskning.
Den amerikanska studien finns här.