Åren går

Jag räknade ut att jag varit i arbetslivet i tjugofem år i år. De första åren alternerade jag med studier, så det är först de senaste tjugoett åren som jag huvudsakligen arbetat. Tjugoett år! Det är många år. Med tanke på att vi blir allt äldre och pensionsutvecklingen, kommer jag troligen – förhoppningsvis! – arbeta i åtminstone tjugoett år till. Ska jag tro det orange kuvertet som damp ner i min brevlådan tidigare i veckan, har jag prick tjugotre år kvar i arbetslivet om jag vill ha en hyfsad pension.

Så i runda svängar kommer jag att ha ägnat femtio år av mitt liv åt arbete, om jag lever och har hälsan till 68 år och 2 månader (vilket alltså är Pensionsmyndighetens förslag på pensionsålder för mig).

Femtio år.

Det gäller att använda alla dessa år bra. Så att man håller. Förutsatt att man har lyxen att ha ett arbete. Om det nu är en lyx. Och vad nu arbete är. Egentligen.

Blogginlägg nr 22 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to José Antonio Morcillo Valenciano

Mujica fattar

Läser en artikel om Uruguays president José Mujica i Dagens Nyheter. Mujica säger:

”Det viktigaste i ditt liv är inte ekonomi. Du förälskar dig inte i ekonomi. Du skapar inte barn av ekonomiska skäl. Ändå pratar alla om pengar. Det viktiga är tid. Den skapar din frihet. Men om du hela tiden måste jobba för att betala av allt du köpt är du inte fri längre.”

Och så säger han:

”Du har tio par skor, men du vill ha trettio. När du har trettio par skor vill du ha femtio. Köphetsen tar aldrig slut. Vet du vad aymaraindianerna i Bolivia brukar säga? (—) Fattig är den som hela tiden behöver mer.”

Zombies i stan

Var i dag tillbaka på mitt lönejobbskontor för första gången efter en fyra veckors lång semester. Hela natten hade ett rejält åskväder levt rövare över Skåne, så av oss som var på plats var det många som sovit dåligt.

Jag höll mig pigg fram till två då sömnbristen slog mig som om huvudet hamnat mitt emellan två stora gong-gong.

 

Hetsåt lite lakrits och en frukt för att sockerchocka min hjärna och klara av att jobba några timmar till.
Helt oavsett åskvädret så hade jag säkert varit rätt trött i dag ändå, eftersom jag efter semestermånaden nu hittat min naturliga rytm: gå och lägga mig halv ett på natten, vakna kl halv nio på morgonen. De tiderna mår jag bra av, och jag har sovit gott och djupt varje natt.

 

Men när jag jobbar får jag kliva ur sängen vid en bit i sex på morgonen, så jag hade varit trött hur jag än gjort, även om jag nu blev lite extra trött av åskan.

 

En inte helt ogrundad gissning är att en stor del av oss som jobbade i Sverige i dag led av sådan semesterjetlag.
Jag undrar hur pass effektiva vi var i dag. På min arbetsplats finns ett tidsrapporteringssystem som måste följas, jetlag eller inte.
Så även om jag redan på förhand visste att jag skulle vara trött i dag (man har väl varit med) så visste jag att jag var tvungen att sätta mig på min kontorsstol senast kl 0900 i dag, annars skulle det bli märkligt i systemen.

 

Till slut bestämde jag mig att gå hem lite tidigare i stället för att sitta och stirra in i skärmen en timme till – jag kan flexa lite – och jag beslöt mig för att i morgon, då är det en annan dag.

 

Så nu sitter jag hemma och stirrar på en bit ugnspannkaka i stället.

Det måste gå att göra bättre, det här.

Det måste gå att jobba smartare.

Långsamt tåg

Jag pendlar varje arbetsdag mellan Höör och Lund sedan några år tillbaka. Helst hade jag sluppit att resa så mycket, men nu är det som det är.

I början såg jag till att resa så snabbt som möjligt. Jag optimerade alla tider: så lång tid tar det att cykla till tåget, då går snabbaste tåget, så går den genaste vägen över LTH-området.

Sedan tog jag en paus i pendlandet och fick ett annat jobb, fast i samma stad. Nu satsar jag på att optimera flytet: hur tar jag mig igenom min dag utan att känna mig stressad? Jag går till och från stationen, även om det tar längre tid än att cykla. På så sätt får jag lite motion och hinner fundera. Jag tar det långsamma tåget så att jag hinner läsa några kapitel i en bok eller sticka några rader. Missar jag ett tåg kommer det fler senare.

Jag pratade med en kollega som också pendlar samma sträcka.

– Jag har börjat ta det långsamma tåget, sa hon. Man hinner ju inte med annars!

Hon sitter och jobbar på tåget. Jag dagdrömmer, fejsbuckar och stickar. Var och en salig på sin fason.

Kom att tänka på Ladislaus Horatius och att det nu är mer än tjugo år sedan han nödstoppade stockholmståget.

För den som inte minns hela historien, läs här. http://1993-2013.com/

Tid över

gotland
Den här skylten hittade jag under Almedalsveckan i Visby. Den gjorde reklam för Gotland, men den skulle kunna göra reklam för vilken liten ort som helst.

I Höör, där jag bor, går de flesta ärenden snabbt och det blir massor med tid över hur enkelt som helst. Så att bo på ställen där man får tid över, det är ju inte så svårt. Man kan nog få tid över även om man bor på Kungsgatan i Stockholm – om det nu finns några lägenheter kvar där – om man är lite finurlig.

Men det intressant är väl inte att ha tid över? Det är väl vad man gör av tiden man har?