Största möjliga tystnad

Tystnad är något jag ständigt letar efter. Jag vet med mig att jag gör mitt allra bästa arbete när det är knäpptyst, när jag är alldeles ensam och vet att jag inte kommer att vara störd på en timme eller så. Då går jag in i arbetet, oavsett vad det är, och det blir alldeles utmärkt genomfört.

Sådär ser ju inte de allra flesta arbetsplatser ut. Även om du har eget rum bullrar fläktar, ringer telefoner, plingar sms och susar ventilationen från datorn. Du avbryts av telefonsamtal, epostmeddelanden, möten, kafferaster, medarbetare.

Jag tror att många tänker: Ja, men så är ju jobb. Det ska vara full rulle, det ska hända saker. Annars är det ju inget kul.

Men så är inte jag. Jag söker tystnaden. I tystnaden gör jag mitt allra bästa arbete.

Blogginlägg nr 16 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Pranay!

Men tyst dårå

Mark Vernon skrev här om dagen ett fint blogginlägg om tystnad på The Idlers hemsida, World Shut Your Mouth (som Julian Cope-låten, jag vet! Nu måste jag ju lyssna på den).

Han funderar över hur tystnadens status förändrats över tid. I dag är tystnad en bristvara och vi är omgivna av soundbites och muzak.

”Or think about silence and friendship. It used to be said that a best friend is a person with whom you can be silent. No embarrassment, no irritation. Today, a best friend is someone with whom you are in constant contact, texting and messaging as automatically as breathing. Fill the space.”

Han uppmärksammar oss på det faktum att den västerländska kyrkan sällan praktiserar tystnad längre – att ljudligt lovprisa Herren genom sång, predikan och talad bön är så vi gör nu för tiden. Få är de refugier där du kan finna tystnad.

Och är detta något att bry sig om? Varför är det vettigt att söka tystnaden – åtminstone ibland? Jo men, skriver Vernon, i tystnaden når vi djupare. Där når vi de nya tankarna.

”That, then, might be the most profound worry about rising noise levels and the strangeness of silence: it stops us thinking; it stops us experiencing. We must relearn to allow our minds to “move upon silence”, to recall W.B. Yeats’s lovely phrase.”

Läs artikeln!

Blogginlägg nr 10 i Blogg100-utmaningen.

Photo credit Creative Commons, thank you Fabrizio Sciami!

Tyst tänkande

Min trädgård ligger nära en genomfartsled, så det är aldrig riktigt tyst där. Men i trädgården finns ett extra hus, och går man in i det är det alldeles stilla. Särskilt inne på toaletten, som har isolerade väggar.

Så fort jag går in i extrahuset sjunkar axlarna och jag hör. Jag hör hur fåglarna dunsar in i fågelholken som hänger på väggen utanför. Jag hör vattnet susa i ledningarna. Jag hör en instängd fluga surra.

Jag tänker mina allra bästa tankar där inne i tystnaden. Tänker: med tanke på att så många av oss lever liv där det aldrig är riktigt tyst, vilka tankar klarar vi av att tänka?

Och så skriiiiker den femåriga grannflickan och mina tankar bryts. Igen.

Ett rum av tystnad

Får nog av bullret, suset och det ständiga pockandet på uppmärksamhet i den fantastiska fortbildningsfestivalen Almedalsveckan och går några gator bort. I juli är man aldrig ensam i Visby, men det är ändå relativt tyst på torget med den gamla spöpålen dit jag tar mig, och jag får ett begär efter tystnad. 

Det är ett begär som man kan ha efter en annan människa, eller efter vatten en het dag; det drar i kroppen och jag får svårt att sitta stilla. Jag begär största möjliga tystnad! Att det ska vara så svårt, en så ouppnåelig lyx att ha tystnaden.

Kommer att tänka på författaren Sara Maitlands ord:

 Virginia Woolf famously taught us that every woman writer needs a room of her own.
She didn’t know the half of it, in my opinion.
I need a moor of my own.

Jag behöver en hed av tystnad. Jag begär en hed av tystnad.

http://www.saramaitland.com/home.html