Andas in genom näsan

Gick på mediyoga i Höörs utkant i förmiddags och kom att tänka på när jag och min kompis lärde oss yoga för första gången. Det var 1988, och vi gick sista året på gymnasiet. Vi gick den pluggigaste linjen – natur – på pluggstaden Lunds pluggigaste gymnasium Katte. Vi var duktiga flickor, and we went for gold. Så när vår idrottslärare hösten 1987 berättade att vi skulle under året hålla varsin gymnastiklektion, så tänkte jag inte som jag gör i dag – ”Smidigt, läraren, så slipper du förbereda ett femtontal lektioner i vår” – utan: jag ska ha bästa betyg. Min kompis tänkte likadant, och eftersom hon är strået vassare än jag, sa hon: Vi måste välja en sportgren vår lärare inte behärskar, så att hon inte kan bedöma om vi genomför passet bra eller dåligt.

Yoga. I slutet av 1980-talet höll ingen på med yoga. Det var helt fool proof.

Det visade sig att det hölls yogalektioner (”klasser” i yoga fanns inte i någons vokabulär) i IOGT-NTO:s lokaler vid Bantorget i Lund, och jag och kompisen anmälde oss för terminen. Det var vi två, läraren, en kvinna i orange kläder och Bhagwan-halsband, och så ett par softa typer till.

I dag, när jag gått åtskilliga yogaklasser, förstår jag att det var en riktigt gedigen yogautbildning vi fick. Vi lärde oss andningstekniker, meditationer och många av de klassiska ställningarna, som Hunden och Solhälsning, och också lite mer udda, som Lejonet. Antagligen var de här yogalektionerna till stor hjälp för mig och kompisen under vår stressiga sista termin på gymnasiet. Yogan satte sig, blev en grej vi gjorde. Jag har en fin bild i mitt album på mig och kompisen när vi står på Grönegatan och gör just Lejonet.

Den lektion som vi sedan höll för våra klasskamrater gick bra. Jag fick aldrig mer än mediokra betyg i gympa, men det berodde knappast på yogan.

Men efter det dröjde det minst tio år, nej femton, innan yoga började bli någorlunda vanligt förekommande i det svenska samhället. Först nu är det någorlunda lätt för mig att hitta klasser i närheten av där jag bor.

Anledningen till att jag i morse kom att tänka på mitt och kompisens yogaäventyr på 1980-talet var yogalärarens uppmaning: Varje gång är du nybörjare. Det finns ingen prestation i yoga. Jämför dig inte med andra. Hon upprepar den varje lektion. Med tanke på att jag lärde mig yoga från allra första början på grund av betyghets,  gymnasieskolans jämförelsemani och en alldeles för stor dos av ”duktig flicka”, är det en tänkvärd uppmaning.

Varje gång är du nybörjare. 

Blogginlägg nr 21 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to lyn tally

Balans

”Men du ser ju tio år yngre ut”, sa väninnan vänligt på tåget i morse. ”Vad har hänt?”

Jag berättade om att jag släppt taget om att försöka komma i form på gymmet eller Friskis. Istället tar jag långa promenader, går på mediyoga om lördagsmorgnarna och har lärt mig qigong som jag gör i princip varje dag. Jag mediterar också ibland.

Yoga har jag gjort till och från sedan åttiotalet, men qigong är en för mig ny bekantskap, och jag har blivit så förtjust. Jag, som aldrig lyckats hålla igång ett träningsschema, ställer mig glatt de flesta kvällar efter middagen och gör min qigong. Det börjar bli en vana, och de kvällar som jag ger mig själv ”ledigt” har jag börjat sakna den enkla ritualen.

Så enkelt. En sådan skillnad.

Blogginlägg nr 8 i Blogg100-utmaningen.

Foto Creative Commons, thanks to Elvert Barnes